hade Speranza sagt, hvarföre, bästa fröken, vill ni inte fara till signora Eleonora? Hon är det finaste och godaste gamla fruntimmer i hela Riviera. En annan sak, som sätter oss i bryderi, är, huru en klok och finkänslig mean, som vi anae Antonio vara, kunde .underlåta att uppmana Lucy att förklara orsaken till hennes besynnerliga ovänlighet, eller huru det kom sig att han icke ansåg sig befogad att åtminstone påtaga sig en min, uttryckanda något missnöje öfver det kära bortskärada barnets nyckfullhet, Men tvärtom. Antonio såg på hsnne med ännu mera ömhet än någonsin, och i hans röst, då han talade till henne, var en darrning, som om miss Lucys nyck gjort benne honom ännu kärare. Och sir John ? frågade Antonio. Vi måste försöka att öfvertala pappa att fara, zade Lucy. Underhandlingen med sir John var lång cch svår och varade hela tiden de suto vid middagsbordet. Lucy använde all sin qvinliga diplomatik mot sin far, och sekunderades utomordentligt väl af den illmarige doktor Antonio, hvilken alltemellanåt framkastade hemlighetsfulla vinkar om signora Eleonoras förfäder, och talade om skottgluggarne och kasematterna på detta fruntimmers bostad, så att man nästan kunde tro att den var en gammal fästring. Hvad kunde; sir John, sålunda anfallen Pp hvarje svag punkt, göra annat än gifva efter. Lucy ver! i det mest älskvärda och glädtiga lynne bala! återstående delen af dagen; hon hade fattat! en sådan förkärlek för den gamla frun, ett: hon icke kunde tala om någonting annat, och ; under den prorasnad, som hon med sin far; och doktor Aatonio på eftermiddagen gjorde till törnroslunder, bad hon msd enträgenhat: att få höra signorans historia. Denna var snart I berättad. Signora Eleonora var en exka, af)