Åh, så ledsamt!, utropade Speranza ganska nedslagen. Och hvarföre nekar hon?x Jag vet inte — du kan sjelf fråga henne. Speranza gick till Lucy och sade, i det hon Jutade sig ned till henne, någonting med hv:skande röst, som doktorn äfven hörde. Lucy steg genast upp, gick fram till Antonio och sade med någon förlägenhet, i det hon stödde sig 1sot ryggatödet af hans stol: Är den godaste af alla doktorer ännu hågad att presentera den nyckfullaste af alla flickor för signora Eleonora ? Ja visat,, sade Antonio, blickande upp på henne med en besynnerlig blandning af förvåning och tillfredsställelse; hur kan ni betvifla det? Då skall det blifva mig ett stort nöje att få göra er väns bekantskap, sade Lucy rodnande och leende. Nu eller aldrig skulle doktorn ha haft anledning att utropa med Figaro: Donne, Donne, eterni Dei chi v arriva a indovinar? Ja, nvem kan väl utgrunda djupet af en qvinnas hjerta? Här var en flicka, för ett ögonblick sedan så skarp som peppar och ättika, hvilken plötsligen blir så söt som kanderadt socker; hon, som nyss föraktfullt vägrat att mottaga en artighet af en person som hon icke kände, anhåller nu som en ynnest att bli presenterad för denna samma person. Det skall roa oss att känna det kriterium, exligt hvilket sådana skriande motsägelser kunna förklaras. Vi hade ett svagt hopp att finna en ledtråd till denna gåta i de få ord som hviskades 2f Speranza till den unga fröken, men ju mera vi tänka på dessa ord, desto mindre kunna vi inse huru de skulle kunnat förorsaka denna plötsliga förändring i miss Davennes sinnesstämning; må likväl den skarpainnige läsares döma sjelf och draga de slutsatser fan kan; vi afskrifva dem bokstafligen: sHvarföre.,