Aftonbladet – 30 oktober 1856, sida 1

gen önskar att få komma dit. Men pappa gör invändningar deremot, emedan det skulle vara svårt att fara tillbaka till Lampedusa sentpå qvällen. sJag kan inte inse hvarföre ni nödvändigt skulle fara tillbaka till Lapedusa på aftonen, anmärkte Antonio. Ni har ju sjelf många gånger sagt att det inte fins något hyggligt värdshus i Taggia.n Sänt,, svarade italienaren; men. ni Så er far kunde ligga hos signora Eleonora., Ni menar i det hus som ni kallar ert hem ? Alldeles. Signora Eleonora önskar mycket att göra er bekantskap. Jag är både henne och er mycket förbunden, men jag är inte van att falla personer, som jag icke känner, till något besvär. Vi skola inte fara., , Denna korta fras uttalades kort, högdraget, nästan föraktligt, i sir John Davennes bästa manår, då han var på sina höga hästar. Antonio rodnade starkt; men sade ingenting. Han gick till en stol, som stod ett litet stycke derfrån, tog en tidning som låg på den, satte sig och syntes upptagen af dess innehåll. Vi kutina icke påstå att han verkligen läste, så vida ban icke läste samma ord oupphörligt, ty hans ögon rörde sig ej. Lucy fortfor med sin ritning, till utseende mycket ifrig att sluta den. Om en liten stund kom Speranza in, sjutgande muntert: Ma Vamor della Rosina, Dove mai lo troven, — men sången bortdog på hennes läppar då hon fick se paret på terrasson sittande så längt ifrån hvarandra, till utseendet högst liknöjda för hvarandra. Hon gick på tå fram till doktorn och frågade hviskande: komma vi att fara på spektaklet ? Jag tviflar derpå, min stackars Speranza. Miss Davenne nekar att tillbringa natten hos ignora Eleonora.s