Aftonbladet – 30 oktober 1856, sida 1

dem som sitta i sadeln skola stiga af på hvilka vilkor som helst. Men det sätt ni föreslår har likväl sina betänkligheter. Kunde icke denna handfull mynt,som ni tillsäger er dotter att som almosa räcka dem, framkalla en rodnad på dessa tvenne skrynkliga pannor, hvilken det varit bättre att spara dem, eller rycka bort ännu en bit af detta ärlighetens sista skyddsvärn, sjelfaktning, hvilken det varit bättre att lemna ovidrödt? Då deremot, om pi väntar till morgondagen, och sänder er obetydliga eller frikostiga donation — ge nom den välvillige doktorn till exempel — sänder den som ett tacksamhetsbevig för det nöje man ämnat er, det är högst sannolikt att ingens känsla skall tåras, intet hufvud rodnande nedböjas, men ni välsignas som en ädelmodig välgörare. Dessa betraktelser, hvilka vi för effektens skull stält till vår vän baroneten, uppstego sjelfmant inom vår intagande kjeltinna, och hon handlade i enlighet med dem, vid det samtal som hon kort derefter hade med signor Pistacchini och signora Rosalinda. Långt ifrån att erbjuda penningar, gjorde miss Davenne icke ens den mest aflägsna hänsyftning ditåt. Hon talade om hur ledsen hon var att de haft en så varm och tröttsam vandring, och huru tacksamma hon och hennes far vore för deras smickrande inbjudning; hon visste icke med säkerhet om hon skulle kunna begagna sig af den, men några af hennes vänner skulle säkert komma dit, och hon bad följaktligen att tvenne loger i alla händelser skull lemnas för gir John Davennes räkning, Derefter togo signor Pistacchini och hans fru afsked, om icke fullkomligt tillfredsställda med resultatet af sitt företag, likväl högeligen förtjusta af sitt mottagande och så helt och hållet intagna af Lucys vänlighet och behagfullhet, att de med värma förklarade till Speranza,