Aftonbladet – 30 oktober 1856, sida 1

chini, och hans fru. Jag skall springa ne och höra efter hvad de vilja. I nästa ögonblick kom sir John andfådd och vid misshumör upp på terrassen: Hvad står på, pappa? utropade Lucy. Hur kan jag säga det, barn?, brummade sir John. Ett par landstrykare förfölja mig som skuggan och skråla oupphörligt, som om de vore besatta, Det står ioke till att få vara i fred i detta land, icke ens på toppen af ett berg. Speranza känner dessa menniskor, sade Lucy Jugnande; de äro skådespelare och tillböra teatertruppen i Taggia; de mena säkert ingenting ondt. Hvad gör det mig om de mena något ondt eller ej, då de verkligen göra mig förtret ? svarade baroneten buttert, Fan anamma det oförskämda landstrykareparet!i, Lucy teg. HSperanza kom snart tillbaka med de tvenne märkvärdiga adresserna, och sade att signor och signora Pistacchini, som hört talas om att miss Davenne och sir John (det var värdt någonting att höra Speranza säga sir John) uppehöllo sig i trakten, beslutat att gifva en stor representation till deras ära, och att de kommit till fots ända från Faggia för att anhålla att far och dotter ville hedra föreställningen med sin närvaro. De stackars menniskorna flåsa som hästar, och äro så trötta och utmattade,, fortfor Speranza, i det hennes röst bortdog i en hviskning, ämnad endast för Lucys öra. Utmattade af hunger ? utropade Lucy helt förfärad, i det hennes röst vibrerade af smärtsam förvåning. Pappa, dessa menniskor ha åt hela vägen från Taggia utan att ha ätit någon frukost.) Såå, svarade pappa buttert; nå väl, om. de inte ätit någon frukost, så laga att de få något till lifs, så är den saken bjelpt.