Aftonbladet – 29 oktober 1856, sida 2

,Som ni behagar, sade Lucy. Detta kalla sätt att besvara ett på skämtjamt sätt framstäldt förelag, så olikt hennes vanliga lekfullhet vid dylika tilifällen, kom Antonio att betrakta he.ne och derefter säga: jag fruktar att ni sofvit illa i natt Tvärtom), var det korta svaret, jag bar sofvit så godt som någonsin. (Miss Davenne, miss-Davenne, med buru stort skäl kunde vi ej banna er för en sådan osanning midt i ansigtet på madonnan, om ej den der lågande rodnaden uppstege på er kind!) Antonio betraktade henne ånyo, men tade ingenting, erbjöd henne icke ens sin arm; hon höl sig äfven, sanningen att säga, så långt ifrån honom ait han med skäl kunde tro att hon icke önskade sig hans stöd. Sålunda gingo de tigande framåt, till dess de, efter en tvär vändning af vägen omkring en klippa, kommo till en liten platå, betäckt af en tjock småskog af vilda törnrosbuskar. Lucy kunde ioke, oaktadt sin nuvarande sinnesstämning, hindra giv från att uppklarna vid denna anblick. Här var det som det ursprungliga kapellet stodn, sade Antonio; ni kan upptäcka lemningarne af de gamla murarna bland buskarne; å ej för nära, ty då blir ni alldeles insnärjd i busksnåret, tillade ban, I det han sjelf trängde sig midt ia deri och började afskära qvistar till höger och venster, af hvilka han, sedan han omsorgsfullt borttagit taggarne, bilJade en praktfull bukett, som han, utan att säga något, räckte Lucy, hyilken äfvenledes tigande mottog den. Är det der en kzpusinermunk? frågade hon alutligen, pekande på en man, klädd i en lång vid rock med ett rep kring lifvet, som kom gående på vägen ett litet stycke ifrin dem. Det är sakristanen, som spelade en så betydande rol i kapellet i morse. Han har lagt