Aftonbladet – 29 oktober 1856, sida 2

RR rn get lingsamt under ett pinglande af små klockor, och man får se en helt liten tafla — något mindre än en aln hög och ungefär lika bred — på hvilken trenne figurer synas, den heliga jungfrun, kristusbarnet, hvardera med en stor gyllene gloria kring hufvudet, och en S:t Katarina vid sidan af dem, Ett allmänt sorl af förtjusning höres från de tillbedjande, hvilsas ögon tindra och glänsa i det de betrakta den heliga taflen. Sperarza framräcker knäböjande och högt rodnande sin gåfva, ett stort silfverhjerta; Battista lemvar förlägen sin, en tafla föreställande en vagn, som just håller på att stjelpa omkull, samt madonnan som vanligt sittande på ett moln. En kort bön läses af preasten och besvares af församlingen, hvarefter presten drager sig tillbaka. Sakristanen inlåter sig, i det han utsläcker vaxljusem, i samepråk med några af de närstående, och anmärker att det är förunderligt huru mycket vackrare taflan blir för hvar dag; det pisglas ännu en gång; förhänget faller, och församlingen aftroppar småningom. Huru kunna dessa menniskor,, sade Lucy till doktorn, i det de gingo utför trappan som ledde till ett litet galleri ofvanför kapelldörren, från hvilket de åsett hela ceremonien; huru kunna dessa menniskor tro att en så liten tafla kuede tjena till segel7p Er anmärkning, min bästa miss Davenne, smakar förfärligt af kätterin, svarade doktorn högtidligt; både taflan haft erforderlig storiek, hvari skulle då underverkst bestått?, nio förde Lucy till högra sidan afkapellet, genom ett hvalf, som uppbar terrassen der de sutit föregående afton och betraktat solnedgången, och sade: Om ni nu vill anförtro er till min ledning, skall jag föra er till ett ställe, der en angenäm öfverrackning väntar er