Aftonbladet – 29 oktober 1856, sida 2

—8 nr mm ————V—V— ee X åsido sin skrud och påtagit sin eremitkåpa, ty ser ni, han är Lampedusaeremiten, och benämnes aldrig annorlunda. Han är en af kapellets fasta tillhörigheter, och vaktar det dag och natt. Madonrnan och han äro så godt som ett. Lucy och doktorn mötte, då de gingo tillbaka till kapellet, eremiten (han hade troligen inväntat dem), som gjorde en djup bugning för det unga fruntimret och utbytte några ord med hennes följeslagare. . . Den här mannen,, sade Antonio på italienska, i det han godmodigt klappade eremiten på axeln, bar madonnan i sin rockärm; förneka det om ni vågar. Eremiten, synbarligen mycket smickrad af denna tämmeligen profana komplimang, erkände sin belätenhet genom en liten svängning på hufvudet och en afböjande åtbörd med båda händerna, liksom för att säga: jag ber, skona min blygsamhetp, och gick vidare. Lucy hade betraktat honom med någon nyfikenhet. Han var en mager torr, rödmosig, ungefär sextioårig man me ett par små grå ögon, så oroliga och genomträngande. som en vesslas, sqvallrande om att han var af ett hetsigt temperament. . Den der: stackars karlen, sade Antonio, adrifver en liten handel med simpla kopparstick, föreställande madonnan, och han sade mig att han ämnade genast besöka er för att visa er sin samling, Han väntar att ni skall köpa några af honom, hvilka ni kan skänka peranza och Battista, som skola bli förtjusta jatt erhålla dem. Denna sorts beskattning, som han lägger på alla som besöka kapellet. utgör eremitens inkomst, ty han har ingen ön. Han är ett original, som förtjenar att studeras: bangs fanatism i allt som rör madonnan är ytterlig. Jemförd med honom var Torquemada ett mönster af moderation.s De funno Battista och Speranza på terras