ren, hade också kunnat förvärfva sig ryktbarhet och förmögenbet, om han icke med sådan envishet bållit sig fast vid Pantano. — Se så, fram nu med dina vackra arbeten, min gosse.n Antalet af vackra arbeten var icke stort — hvartill tjenade det väl att föröka det, då hvad som redan fanns icke fann köpare? — Men likväl fanns mer än tillräckligt för att ådagalägga arbetarens ovanliga skicklighet och smak. Der funnos i sjelfva verket endast några pappersknifvar och portföljer, rikt prydda med de fivaste och smakfullaste utskärningar, och tre bord, utomordentligt väl arbetade. På ett af dessa varen serie af figurer, framställande folket i Riviera i olika kostymer, så beundransvärdt väl utförd, att Lucy utropade: sDetta är icke en snickares arbete, det är en artists, hvilken icke endast tecknar förträffligt, utan äfven är utomordentligt skicklig i förgläggning I Min vän hars, sade Antonio, hela förtjensten af sammansättningen och urvalet; men i dessa figurer finnas inga andra färger än de, som naturen skänkt de olika små träbitar, af hvilka de äro sammanfogade. Lucy kunde knapt tro detta, och sir John behöfde de förenade intygen af ögon och glasögon innan ban härom kunde blifva öfvertygad. Han erbjöd sig gesart att köpa allt, som blifvit dem visadt, och förklarade för doktorn sin ledsnad öfver att smickarens lager icke var större. Efter ömsesidiga hjertliga. välönskningar cch tacksägelser togo Antonio och hans vänner afsked och följde ännu några galor, grönskande och sgirliga på balkongerna, skuggiga och mörka nedunder, till dess de kommo till en bro, som förenade den lilla dalens tvenne höga väggar. På en hög ås på andra sgican bron höjde sig Castellaro, skimrande i gyllne belysning.