Aftonbladet – 24 oktober 1856, sida 3

högt och hastigt vid de heliga namnen oberoende och frihet — icke derföre att jag icke sympatiserade med och gillade kampen, oaktadt de sorgliga aningar beträffande utgången, hvaraf mitt sinne var uppfyldt; men min tid var helt og hållet upptagen af mina åligganden som läkare. Koleran gjorde, eburu mindre dödande än i Palermo, likväl svåra härjningar i Catania, och jag anlitades dag och natt. En afton i Mars månad blef jag kallad till en kär vän, hvilken plötsligt insjuknat. Jag hade knapt hunnit igenkänna de första symptomerna af den gångbara sjukdomen, innan en trupp soldater inträdde irummet. En arresteringsorder mot min vän hade utfärdats, och en sergeant, i spetsen för ett halft dussin soldater, hade skickats att gripa honom. Den arma lidande varelsen tillsades att stiga upp och laga sig i ordning att följa soldaterna. Jag blandade mig i saken, uppgaf mitt namn och sade, att om min vän, i det tillstånd hvari ban för närvarande befann sig, bortfördes, skulle detta vara detsamma som att döda honom, och jag varnade således sergeanten för det tupga ansvar han påtog sig, Det svar jag erhöll var, att bestämda order blifvit gifna, och att, död eller lefvande, min vän måste medfölja; och med dessa ord ryckte sergeanten täcket från bädden. Jag förlorade all sjelfbeherrskning vid denna brutala handling, Jag vet icke ännui denna stund hvad jag gjorde eller sade, men saken slutade dermed, att jag öfvermannades och fängslad fördes genom gatorna. Vi hade icke hunnit långt innen vi mötte en officer af hög rang, enligt hvad jag i den tilltagande skymningen tyckte mig kunna urskilja. Han hejdade min eskort och gjorde sergeanten några frågor. En läkare! hörde jag den okände utropa; nu är icke rätta stunden att arrestera läkare, min vän. Efter nå