Aftonbladet – 24 oktober 1856, sida 2

3— Af de i dag ankomna danska tidningarne finner man, att ministerkrisen erhållit en lösning, som vi i gårdagsbladet omnämde såsom den sannolikaste. Bang har afträdt och finansministern Andre i hans ställe blifvit konseljpresident; Unsgaard har emottagit portföljen för helstatens inrikes angelägenheter och Krieger har blifvit inrikesminister för konungarikets särskilta angelägenheter. Man finner sålunda, att de med Andre öppnade underhandlingarne slutligen ledt till ett slags kompromiss mellan de stridande parterna, som dock icke aflägsnar sjelfva fröet tillframtida splittring och oenighet, om det än för ögonblicket lyckats att komma öfver de tvistepunkter, som närmast framkallade krisen. Det betänkligaste är naturligtvis, att hr Scheele, ehuru han visserligen genom sina misslyckade försök att på egen hand bilda en minister, lidit ett stort nederlag, och ehuru Andre såsom konseljpresident väl torde vara rätta mannen att tillbakavisa alla inkonstitutionella tilltag, dock bibehåller det öfvervägande inflytande, som måste bli en naturlig följd af hans trefaldiga ställning såsom utrikesminister, minister för Holstein och för det kongl. huset. Fedrelandet yttrar i en artikel härom bland annat följande: Den sidan af ministeren, som vi stå närmast i politiska grundsatser och åsigter, har alltså segrat, och geheimerådet Scheele har lidit ett fullständigt nederlag. Efter att ha utdragit krisen i tre veckor, efter att ha gjort tvenne fruktlösa försök att sammansätta en ny minister, har han måst ödmjuka sig för sina embetsbröder och först medgifva, att Bang, den ende som under den senaste tidens tvistigheter synes ha slutit sig till honom, afträdde; vidare att konseljpresidentsposten erbjöds åt tvenne af hans personliga motståndare (Tillisch och Bardenfleth), slutligen har han måst gå in på utnämnandet af den talangfullaste och myndigaste bland sina embetsbrö der till denna post samt upptaga i ministeren en man, med hvilken han sympatiserar så ringa i nationelt och politiskt hänseende som Krieger. Men denna seger har naturligtvis icke blifvit köpt utan uppoffringar. Man har för det första funnit sig i att geheimerådet Scheele behåller sina två portföljer. oaktadt dessa ge honom en olämplig öfvervigt i statsrådet, som ytterligare ökas genom hans personliga ställning till konungen, oaktadt det i synnerhet är betänkligt att anförtro ledningen af utrikes angelägenheterna, som det är så svårt att kontrollera, till en man, hvilkens personliga karakter icke väcker större förtroende, än hr Scheeles, och oaktadt det är mycket obeqvämt att, under förhandlingarne med Tyskland, denne samme man såsom utrikesminister skall försvara hvad han gjort som holsteinsk minister. — — Hade regeringen ändock genom de gjorda uppoffringarne vunnit sann inre enighet och utsigt till bestånd för en längre tid, så att den kunde hoppas att med allvar och kraft gripa sig an med de stora frågorna, som nödvändigt måste lösas, i synnerhet de finansiella, om revisionen af tulltariffen, om armåorganisationen och det dermed sammanhängande befästningsväsendet, samt hvad de inre angelägenheterna angår, reformerna i landtegendomsoch näringsförhållandena och allmänna lagen. Men man får icke göra sig några illusioner! Geheimerådet Scheele glömmer icke sitt nederlag ; han skall söka tillfälle att reparera det, och om det lyckas honom att bevara konungens nåd, skall han nog finna det. Han skall måhända i sådant hänseende finna understöd der, hvarest han isynnerhet skulle möta hinder, i den nya konseljpresidentens sätt att taga sakerna. Den skenbara enigheten inom ministeren skall kanske vara någon tid, men icke länge; dertill är svalget mellan geheimerådet Scheele och de öfriga för djupt.