Aftonbladet – 23 oktober 1856, sida 2

CERN SN UTE SEGA PLISLSRA BRATE leste inse det skefva i Hela ställningen, unler det hans bestämda karakter, som stunlom uppenbarar sig på ett mindre lyckligt sätt en viss envishet och skärpa, som på senaste iden skadat hans inflytande i den parlamenariska diskussionen, måste göra honom föga vVöjd att längre än nödvändigt se genom fingrarne med det otillbörliga. Politiska och vationella principfrågor tillkommo sedermera, ;ch ökade spänningen mellan den nationeltiberala fraktionen Andre-Hall å den ena och Scheele, någon tid understödd af den slesvigve ministern Raaslöff, å den andra sidan. Den svåra ställningen gjorde dock, att oenigeten en tid bortåt tämmeligen trängdes tillaka. Den kinkiga frågan om helstatsförfattningen, den derpå följande riksrådssessionen, let första försöket att förena danskar och tyskar, konstitutionella demokrater och absoluistiska aristokrater, man skulle nästan kunna säga eld och vatten, tillsamans i en parlamentarisk församling, allt detta fordrade en så stor ansträngning från regeringens sida, att det syntes, som misshälligheterna tills vidare kunde biläggas. Det tycktes till och med, som regeringen genom några personliga förändringar skulle vinna ökad kraft och fasthet. Den obetydlige och oduglige slesvigske ministern Raaslöftf måste afträda och ersattes först af kultusministern Hall, och sedermera af den talangfulle och konstitutionelt sinnade Wolfhagen. Krigsministern Littichau, som icke helt och hållet var sin svåra uppgift vuxen, lemnade sin portfölj till en yngre utmärkt artilleriofficer, major Lundbye, och slutligen fick inrikesministeren för konungariket, som länge varit handhafd än af den ene, än af den andre bland ministrarne, en särskilt chef i Unsgaard, berömligt känd såsom embetsman och moderat-liberal riksdagsman. Dessa goda tecken voro dock icke pålitliga. De politiska ferier, som inträdde med riksrådssessionens slut, gåfvo ny fart åt stridigheterna inom ministeren, och de tilltogo med hvarje dag. Oaktadt det i Danmark är konstitutionel praxis, att de högre statsembetena tillsättas efter förhandling i statsrådsplenum, ville Scheele taga sig rätt att på egen hand utnämna danska sändebud vid främmande hof. En annan vigtig sak, som på senaste tiden gifvit anledning till mycken tvist, är frågan om Sundska tullen. Först var det några anspråk från Amerikas sida, hvarom meningarne i ministerrådet voro delade, i det Scheele ensam ansåg, att man borde ge efter för dem; då han emellertid blef öfverröstad, gaf han för den gången efter, och Amerika gaf kort derefter äfven med sig i denna fråga. Sedermera var det underbandlingarne med England, som föranledde tvistigheter. England fordrade nemligen, att Danmark skulle förplikta sig att aldrig höja transitotullen på varor, som från vester åt öster gingo öfver jutska haifön på nu befintliga eller framdeles upprättade kanaler och jernvägar. Detta anspråk motsatte sig finansministern så väl af finansiella gom statsrättliga skäl, emedan han ansåg det stridande mot en suverän stats höghetsrätt att afsäga sig bestämmande myndighet öfver någonting, som till följd af sin natur måste räknas såsom en inre angelägenhet, samt betänkligt att medgifva en främmande stat något slags kontrollerande myndighet i afseende på sådana saker. I denna sak fick Scheel emellertid de andra ministrarne på sin sida, ehuru de för öfrigt icke varit särdeles belåtna med hans åtgöranden såsom utri-1 kesminister, i det han mången gång onödigtvis framkallat ett spändt förhållande till an-) dra makter. Såsom exempel härpå kan anföras, att då förre österrikiske ministern i Köpenhamn för någon tid sedan blef rappellerad, och vid detta tillfälle enligt vanligt bruk j: skulle ha sig en dansk orden, motsatte Scheel sig detta, emedan nämde minister icke skulle ha visat sig nog uppmärksam emot grefvinnan Danner, och stämde honom derigenom mycket fientligt mot Danmark; just i det ögonblick, då det var af vigt att söka få Österrike på Danmarks sida i den strid med Tyskland, som då hade uppstått rörande försäljningen af de Holstein-Lauenburgska domänerna. Dessa och åtskilliga andra oenighetsgrunder gjorde förhållandet allt mera spändt, i synnerhet mellan Scheele och Andree, och förmådde slutligen den senare att ingifva sin afskedsansökan. Hans exempel följdes, ehuru till en del af andra sköl, af konseljpresidenten och inrikesministern Unsgaard. Bang drog sig tillbaka till följd af trötthet och missmod öfver de ständigt återvändande svårigheterna, och Unsgaard ville icke framträda inför riksdagen, utan att kunna framlägga en lag om fästeväsendets ordnande; men hans utkast härtill hade icke vunnit hans embetsbröders bifall, och i synnerhet mött en stärk opposition hos Scheele. Således voro tre portföljer lediga. Men det stannade ej dervid. Kultusministern Hall, justitieministern Simony, slesvigske ministern Wolfhagen, krigsministern Lundbye och marinministern Michelsen förklarade, att de under sådana omständigheter måste anse ministeren upplöst. Scheele var således ensam qvar på platsen. Det lyckades honom väl icke att få de tre ingifna afskedsansökningarne tillbakatagne, men man beslöt dock att uppskjuta början af riksdagens förhandlingar så länge som grundlagen medgifver, och att de hittillsvarande ministrarne under tiden skulle handhafva de löpande affärerna. till dess en minister hunne bildas: Sedan Scheele först under hand hade förgäfves försökt bilda en ny minister, vände sig konungen till Tillisch med anbud att bli konseljpresident. Då han icke kunde inlåta sig härpå, erbjöd man honom att få inkalla några nya ledamöter 1 ministeren eller bilda eh ny minister; men äfven härtill ansåg han sig ickei stånd. För hans parti, den moderata teaktionen, är således intet hopp. Man vände sig derefter. till far denfletb, som står närmare centern än Tilliscl och icke zom denne har komprometterat sig med den Örstedska ministören. Resultatet af förhandlingarne med honom blef, att äfven lö: På (onJ MM mo m-—rm A Mm MMA ÅA AA AA mr mA AA sm Hm Ö OF MIR ÅA MM OVQ