Aftonbladet – 22 oktober 1856, sida 2

tyr. Det erinrar mig om många ljufliga aftnar, då jag, sittande på det platta taket af mitt fädernehus i Catania, gaf akt på de högtidliga förebuden af ett öfverhängande utbrott, och vaken drömde lysande drömmar om framtiden. Det närvarande, fortfor han med ett sorgset leende, ,har lika ringa likhet med mina drömmar som det glödröda flytande ämnet med den kalla lava, som lazzaronerna forma till fantastiska prydnader för att erhålla några grani af främlingar. Detta ledde till många frågor från Lucy beträffande Etna, Catania och Sicilien, vid hvilkas besvarande Antonio mer än en gång hade tillfälle att i kraftfulla ordalag tadla det eländiga styrelsesättet på hans olyckliga fäderneö. Sir John kunde icke uthärda detta utan att protestera. Var rättvis, min bäste doktor, invände baroneten; skola kungar i en sak, som är af yttersta vigt för dem, icke tillerkälfinas rättighet till sjelfförsvar? i Vänd om er fråga, och ni skall vara närmare målet, svarade Antonio; skall man icke tillerkänna en nation någon rättighet att skydda och försvara sina rättigheter och sitt oberoende ? : Jo visst, svarade baroneten; men ni går för långt, mycket för långt; om kungar någon gång drifvas till ytterligheter, hvems fel är detta, om icke det partis, med hvilket det är omöjligt att underhandla, jag menar det ultrademokratiska partiet, hvilket icke vill åtnöja sig med mindre än att inympa republiker på ruinerna af hvarje tron. Ultrademokratiskt parti! republiker ! utropade Antonio med oförstäld förvåning. Hvem drömde väl någonsin om en republik på Sicilien? Om vi nägonsin komma derhän, och det torde hända en vacker dag, skall det vara bourbonernas egen skull. Sicilianarne äro i grunden ett monarkiskt folk; deras tra