merna, sin bössa och sprang sin kos. Engelsmännen förde med sig borgmästaren till fregätten, dömde honom — till en förträfflig middag, och återskickade honom på aftonen i ett ganska jovialiskt tillstånd, med nyckeln till vaktrummet i sin ficka. Så slutade kriget emellan Bordighera och Stora Britannien, ty vid solens uppgång påföljande morgon voro fregatt och briggar försvunna., I det doktorn slutade sin berättelse, hvars senare del i hög grad behagat sir John, stannade: båten. Antonio hoppade ur och erbjöd Lucy sin hand; men Lucy sköt den leende ifrån sig, och hoppade i land utan biträde. Antonio uppgaf ett utrop af oro. pBra gjordt, Lucyl utropade baroneten, som åsett hela underhandlingen och var bögeligen road af Antonios ängsliga min. Ha! ha! patienten bevisar sitt oberoende, och går sin doktor ur händerna.n ES Hvad var det i dessa ord, uttalade utan någon malice prepense, ja på ett gladt skämtande sätt, som gjorde att Antonios panna öfverdrogs af ett moln ? Han fästade synbarligen vid dem en betydelse, som de icke egde. Alla menniskor, till och med de som hafva ett friskt jemut sinne, hafva sina stunder af öfverdrifven känslighet, och det är troligt att detta nu var händelsen med vår doktor. Han besvarade ej sir Johns skämtfulla infall, och ick ensam framåt, Lucy förstod, med denna ina instinkt som tillgifvenheten gifver, hans ystnad, och gick fram till honor, klagande öfver trötthet. Antonio bjöd henne genast in arm, och de trenne återvände till oste-; ian under oafbruten tystsad, Hvilket sällkap, stort eller litet, företagande en lustärd, återvände någonsin i samma sinnesstämling hvari det begaf sig ef? När de voro! ramme vid osterian, tog Antonio afsked, men; om plötsligen tillbaka, och sade, med ut