Aftonbladet – 20 oktober 1856, sida 3

BÄTTEGÅNGSocn POLISSAKER. Hr krigsfiskalen Bennichs förklaring, med anledning af justitieombudsmannens gjorda anmärkningar mot vissa hans åtgöranden i det Falkenbergska målet, är, enligt Svenska Tidningen, af följande lydelse: Till kongl. krigshbofrätten. Genom nyss afslutad undersökning i ett mål, som underlöjtnanten vid k. lifbeväringsregementet friherre C. E. Falkenberg låtit förmå sig att hos K. M:ts och rikets svea hofrätt emot mig anhängiggöra, med anledning af mina åtgärder i afseende å friherre Falkenbergs beryktade förfarande på ett värdshus här i staden, har slutligen blifvit ådagalagdt, att fullt fog beklagligen. förefunnits till de åtgärder, jag vidtegit. Den fråga; hvarom olika meningar ännu låtit förspörja sig, eller huruvida jag, i egenskap af krigsfiskal, må hafva varit behörig att taga befattning med undersökning angående friherre Falkenbergs förfarande, har rikets ständers hr justitieombud:man dragit under k. krigshofrättens pröfning, och jag är tacksam derför, emedan jag icke betviflar, att vid oväldig pröfning af denna fråga meningarne äfven derom måste förena sig till min fördel. Hr justitieombudsmannen grundar sin hufvudsakliga anmärkning på den förutsättning, att garnisonsofficerares förbrytelser utom tjensten icke skulle ik. srigshofrätten omedelbarligen upptagas, utan tillbörde krigsrätts bebandling. Och till stöd härför åberopar hr justitieombudsmannen ordälagen i 14 kap. 12 och 14 4S krigsartiklarne, äfvensom sin egen åsigt, att det icke vore lämpligt eller med k. krigshofrättens värdighet öfverensstämmande, att till omedelbar befsttning med äfven de ringaste mål neddraga k. krigshofrättens jurisdiktiob, derigenom tillika all skilnad upphäfdes mellan tjenstefel och brott utom tjensten, samt olägenheterna vore påtagliga, särdeles när i vissa mål åtalet äfven träffade medbrottslige, som då ej heller skulle få dömas i orten, der brottet skett. Under den tid af nära 60 år, som nu gällande krigsartiklar varit tillämpade, bar, mig veterligen, inom den krigsöfverdomstol, hvilken eger uppsigt och vård hafva, att i krigsrätterna, som derunder höra, rätt och lag efter ordaförståndet ordentligen och väl skipas,, aldrig nigon röst höjt sig för den mening, som hr justitieombudsmannen nu uttalat; utan har fastheldre k. krigshofrätten vid olika tillfällen å skilda tider enhälligt omfattat den alldeles motsatta mening, att officerare för alla af dem begångna förbrytelser, som till krigsdomstol höra, skola omedelbarligen dömas af k. krigshofrätten, efter åtal af krigsfiskalsembetet. Såsom exempel härpå tillåter jag mig åberopa k. krigshofrättens härvid i afskrifi fogade tvenne utslag af den 13 Mars 1845 och den 14 Juni 1855, utvisande: det förra, att k. krigshofrätten till omedelbar pröfniog upptagit och afdömi ett mål, angående en garnisonsoflicerares utom tjensten begångna förseelse att hafva tilldelat en person, icke. tillhörande militären, med hvilken han kommit i ordvexling, ett slag, derföre, jemte tillika begånget sabbatsbrott, officeraren dömdes att böta 3 rdr 40 sk.; och det senare utslaget åter, att k. krigshofrätten till och med remitterat till åtal och, såsom fel vid domareembetets utöfning, uttryckligen ogillat en krigsrätts förfarande att hafva tillämpat krigsartiklarne just på det sätt, som hr justitieombudsmannen nu anser vara det rätta. I sistnämde utslag har k. krigshofrätten utvecklat de skäl, som, hämtade från ordalagen i krigsartiklarne, bestämt det uttalade ogillandet af krigsrättens uppfattning ; och jag tillåter mig att endast hänvisa dertill. Huruvida det åter vore lämpligt eller af k. krigshofrättens värdighet påkalladt, att från k. krigshofrättens omedelbara jurisdiktion neådraga och till krigsrätternas öfverlåta något slag af officerares förbrytelser, är väl en fråga, som egentligen faller inom lagstiftarens pröfning; men då den blifvit af hr justitieombudsmannen i detta mål berörd, torde det tillåtas äfven mig ätt härom få yttra min tanke, Anspråket på oväld hos domaremakten är lika gammalt som sjelfva makten. Det utgör dess grundvilkor. Och för att, så vidt sådant af yttre omständigheter beror, från domaren afvända anledningarve att åsidosätta detta. arspråk, har lagstiftaren dels faststält vissa jäfsförhållanden, de der, enligt menskliga naturen, kunna befaras störande inverka på domarens rättsinne och derföre ovilkorligen bjuda honom att sjelfmant träda ifrån rättens, dels ock låtit sig angeläget vara att försätta domaren i fullkomligt oberoende ställning. Den militära institu tionen af regementen och kårer åter har, bland annat, till uppgift på en gång att gifva kamratskapet, eller, såsom det äfven benämnes, känslan för uniformen, betydelsen af innerlig förening, ej olik slägtskapens förbindelser, och att tillika inom den sålunda förbundna, nian må väl säga militära familjen lifva och underhålla en sträng lydnadsplikt. Här iterfinner man samma elementer af bängifvenhet och beroende samt gemensamma intressen, hvilka, ehuru under andra namn, ef lagstiftaren betraktas såsom af emot d maren... Från kamratskapets inflytande till försvar eller fördömelse — ej sällan åt någonlera sidan öfverdrift — kan kamraten svårligen friöra sig; från förmannens ännu mindre den underydande. Skulle nu, såsom hr justitieombudsmanner örutsätter, krigsrätt vara lämplig att döma öfver sub alternofficeraren eller kaptenen, så vore den ock På samma grund rätter domstol öfver regementsoffi;eraren och till och med regementets chef, af hvars personliga välvilja eller misshag, omedelbara befallningsoch bestraffningsrätt domstoletis samtliga lelamöter dock å ena sidan mäste känna sig beronde, under det de, å andra sidan, skulle kunva besväras af blotta tanken att hafva både förmenta oförrätter att hämnas och möjliga utsigter till befordrar utt främja. Ehvad en officerares, kamrats eHör förmans förbrytelse blifvit begången i eller utom tjensten, erbjuder, efter min tanke, krigsrättens sammänsättning lika vansklig utsigt till ett oväldigt domslut, och derföre vågar jag betvifia lämpligheten i något fall att sätta krigsrätt till domare öfver officerare af samma kår. En annan omständighet torde också i detta hänseende förtjena uppmärksamhet. Enligt krigsärtikarne år regementets eller kårens väbel åklagare vid krigsrätt, men väbeln är underkastad hvarje officerares förmanskep. Ur striden emellan denna äklavarens beroende ställning och hans plikt att beifra n förmans förbrytelse vore fara värdt, att laglöshe.en ginge segrande; och det kunde följaktligen blifva lla bestäldt med rättstillståndet, om både åklagare ich domare tillhörde samma kår, inom hvars befäl nissbruk och sjelfsvåld inritat sig. Men kräfver således rättvisans tillbörliga skipande, tt krigsöfverdomstolen omedelbarligen dömer öfver fficerares förbrytelser utom tjensten, der dessa förrytelser icke falla inom de allmänna domstolarnes