Aftonbladet – 18 oktober 1856, sida 1

glädje tillbringa hela mitt lif här, sade Lucy okonstladt. Kunde ni verkligen? utropade Antonio med en darrning i sin röst, under det att hans ansigte öfvergöts af en hög rodnad. Hon såg upp på honom. Men ni kan inte, tillade han alvarsamt, ja, med en anstrykning af nedslagenhet, ni vet, ni kan det ej. Hvad skulle verlden sägax, fortfor han med ett försök att skratta, om sir John Davennes dotter öfvergåfve sin i i samhället och begrafde sig i en itansk by. 4 Hen gjorde en kort paus, måhända i afvak.ende af ett svar, och fortfor derefter: i; RiWg och rikedomar äro bojor af guld, — men li. Väl bojor. Det var Seneca, tror jag, som sade, Att en stor rikedom är en stor träldom. Jag frukiar det är gå, svarade Lucy med en suck, som icke ville Jåta undertrycka sigDe tvenne g,P80 tigande framåt. Det var en njutning att 4e dem promenera tillsammans — han afpassande sina steg eftes hennes, och stödjande .tenne med så mild omsorgsfullhet — hon bvilande. sig mot hans arm, så förtroendefullt, så förnöjdt, Båda inga, vackra, behagfulla, —båda utmärkta ef denna prägel af ädelhetf; som karakterisear högsinnade karakterer; x0et ehuru egande ;å mycket gemensamt, huru olika voro de ej ill det yttre! — Lucy helt och hållet gyl: lene färgskiftningar och mjukhet, Antonio relt och hållet mörka skuggor och kraftfullwet; hennes lilla cherubshufvud behagfullt ramätlutadt, liksom sökande efter ett stöd; hans så energiskt planteradt på hans skul: ror; — hennes gång så lätt och barnlik; hans så manlig och bestämd, som om han vid varje steg tog i besittning, i kraft af någon hemlig rätt, hvarje bit mark han beträdde.