Aftonbladet – 17 oktober 1856, sida 3

mmm NM mm — I OS RN j Antonio smålog endast, men hans hjerta utgöt välsignelser öfver henne, ehuru välsignelserna aldrig nådde Lucys öra. En dag, börjad under så lyckliga auspicier — en dag så rik för de, flesta af -våra personligheter på djupa och milda rörelser, slutade, vi säga det, med förnöjelse, på ett med allt det öfriga öfverensstämmande sätt. Inemot midnatt väcktes alla trädgårdens ekon utaf ljuden af en ljuflig musik. Dilettanterna från Bordighera, enhälligt samlade, det är öfverflödigt att nämna på uppmaning af hvilken, infunno vig under balkonger för att hålla en storartad serenad för miss Davenne, Sir John, som ännu icke lagt sig, gick ned i trädgården för att tacka för artigbeten, och blef mottagen med höga vivatrop! Brickor med buteljer och glas cirkulerade snart bland sällskapet, genom förenade bemödanden af Rosa, Speranza och den icke obetydligt öfverraskade John, hvars höjda ögonbryn, trots hang stränga tystnad, på senare tiden mer än en gång förrådt den serie af öfverraskningar hans herre lät honom genomgå. Då vi säga sällskapet, mena vi icke allenast de musicerande, utan äfven ett stort antal musikälskare, hvilka följt efter dem och uppfylt trädgården. ucy njöt, dold af gardinerna, i hög grad af serenaden. Musiken var förträfflig; men hvad som skänkte henne långt mera nöje än de välspelade ouvertyrerna till La Gazza Ladray och Semiramide, var en villanella för tre röster, af hvilka den ena, en fyllig, mjuk basröst, var heones öron och hennes bjerta kär. Dessa villanellas, något i samma genre som serenaden i Don Pasquale, äro favoritsånger i denna trakt. Melodien, af enklaste art, upptages af den ena rösten efter den andra, utan. annat ackompagnement än några korta toner af de andra begge. I sin helhet äro dessa villanellas ganska effektfulla då rösterna