Aftonbladet – 17 oktober 1856, sida 2

RR Eee ERAN kom tillbaka, — ett förbud, hvilket icke skall öfverträdas, att döma efter det sätt hvarpå det mottogs. Under det att den tredje, och för närvarande sista lilla promenaden pågick; kom sir John in; och vi eta åt läsaren att föreställa sig om det är troligt, att den belåtenhet, som framlyste ur hans ögon, minskades då han varseblef Lucy på fötter igen och verkligen gående. Han skyndade att intaga Hutchins plats, förtjust att få gå fem steg med sin älskling och hjelpa henne att lägga sig på soffan. Och vi slå vad att salen i osterian aldrig sett lyckligare ansigten än dessa trenne. Då den angenäma öfverraskning, som denna tilldragelse förorsakat, något lagt sig, började sir John med stor förnöjelse redogöra för sin morgonpromenad. Sir John hade tidigt på morgonen ridit öfver till San Remo, för att taga i betraktande en trädgård, om Antonio gifvit honom anvisning på, och han hade i denna trädgård funnit en skatt — en verklig skatt, försäkrade han med värma, orangeträd af Bergamotslaget, med blommor så stora som de der (pekande på törnrosorna på bordet), och en lukt, en lukt så ljufligI Sir John var lika lycklig öfver denna upptäckt, som om han sjelf uppdragit detta slag af orangeträd. Egaren af trädgården hade sjelf fört sir John omkring uti den, och stältaila växterna till baronetens disposition. En högst belefvad. personx, försäkrade sir John (hvilken skada, sir John, att ni icke nu håller en dagbok!) en högst belefvad person, hvilken jag, i förbigående sagdt, inviterade till morgondagens soirte musicale. Sedan han sålunda gifvit sin förtjusning luft, kysst Lucy med ömhet, smekt hennes kind och frågat doktorn om han ej tyckte att hon såg särdeles frisk ut — en fråga som doktorn lemnade obesvarad — satte sig sir John att läsa sina