Aftonbladet – 17 oktober 1856, sida 2

skarpsynta, erfarna öga att blifva förvissadt att man icke har någon anledning att frukta för någon haltning. ; MVictorial utropar Antonio, i det han slår ihop sina. händer så hårdt, stt Lucy och Hutchins båda hoppa till vid smällen. Victorial utropar han ånyo, och hejdar sig derefter plötsligen, af fruktan att hans glädje skulle kunna förråda vidden af hans farhågor. Men i hans ögon äro tårar då han och Hutchins ännu en gång stödja Lucy; ty, fortfar doktorn, låtsande att vara lugn, ehuru han ännu är helt uppskakad, bon får icke öfver anstränga sig; hon måste hvila sig mycket mot hans arm, så der — och nu ligga stilla På soffan — se så, nu är allt bra igen. Den mest knarriga menniska skulle icke utan rörelse kunnat betrakta hans ansigte, lifvadt af ädel rörelse, böra hans röst och lygsna till hans skratt. — Luey lyssnar, men figande; bon tager icke för ett enda ö la blick sina ögon ifrån honom; — de en honom då han går ut på balkongen, då han kommer tillbaka med Pennes lilla bord, då han lutar sig ned för att lägga en samman viken Papperslapp under en af dess fötter, och derefter ordnar hennes penslar och Mt ger just såsom de böra ligga. Lucy talar icke, säger icke ens tack; ty Lucy känner att hon icke skulle kunna säga detta enda ord utan att göra någonting annat som hon kämpar emot. Hon vägar icke ens räcka honom sin hand, soma hennes öfverfulla hjerta bjuder henne göra, af fruktan att brista i tårar; men dessa klara, ljufva ögon, som hvila j volymer. på fjonom, tala VORE. hvila gjorde Lucy (en ny promenad från soffan tillbaka ut på balkongen och skulle om ännu en halftimma I göra en tredje från balkongen till soffan, och sedan ingen promenad mer förr än Antonio