Aftonbladet – 17 oktober 1856, sida 2

ken man kunnat anse alldeles främmande för honom — obeslutsamhet. Ett ord eller en mening, som han fruktade att uttala, darrade på hans läppar. Han böjde sig då och då framåt liksom för att stiga upp, men lutade sig åter tillbaka mot stolskarren. Slutligen gjorde han en hjeltemodig ansträngning, Iesie sig häftigt från stolen och sade med beslutsamhet : Tänk om ni skulle försöka att gå, miss Davenne. En välkommen uppmaning för Lucy, hvars bleka kind, blekare än vanligt denna morgon, plötsligen öfvergjutes af en stark rodnad. Som miss Davenne för någon tid sedan förklarat att hon heldre vill dö i sin hvilstol än begagna kryckor, blir Hutchins tillkallad för att stödja sin unga matmor på ena sidan, under det att Antonio stödjer henne på den andra, Lucy reser sig, stödjer sig på deras armar och börjar gå. Antonios bjerta klappar så hårdt och häftigt som pumpstången på en ångmaskin. aGör det ondt på något ställe? frågar doktorn hviskande. Inte alls,, förklarar Lucy, men hennes fotled är litet stel. Och tror nin, fortsätter Antonio med en besynnerlig röst, att ni skulle kunna gå en sam.n aJag tror jag skulle kunna det, säger Lucy, vändande sitt leende ansigte mot honom. Nå väl, försök. Doktorn och Hutchins draga sakta undan sina armar; Antonio står midt emot henne med utbredda armar, färdig att mottaga hen-! ne, ungefär i samma ställning som en mor, bvilken med oro ger akt på en liten älsklings första försök att gå. Lucy går framåt utan stöd — ett, två, tre, fyra — endast fyra I steg, men mer än tillräckligt för Antonios