Aftonbladet – 17 oktober 1856, sida 1

förklaring med allmänheten. Tillåt mig derföre att till en början yttra några ord öfver båda dessa frågor. Hvad först och främst generalkonseljernas sammanträde angår, så har det i allmänhet varit tämligen matt och färglöst. De liberala ekonomisterna, d. v. s. de mer eller mindre förklarade anhängarne af det fria varu-utbytet, voro isynnerhet de, hvilkas uppmärksamhet var fästad på dessa öfverläggningar. Med anledning af några lindringar i tullsatserna, dem regeringen under vissa omständigheter gjort, och under inflytande af de afsigter emot förbuden som den nyligen tillkännagifvit, hoppades frihandelns vänner af våra departementalråd en liten riktning emot handelsfriheten. Dessa förhoppningar ha blifvit föga tillfredsstälda. Den mäktiga oligarki, som man kallar det restnktiva systemet med sina stora ord om skydd för nationalarbetet har i det närmaste förblifvit mästare af fältet, och man har anledning att befara, det vi ännu en lång tid bli tvingade att nyttja rakknifvar, hvilka skära, men ej raka, samt tändstickor, som bränna utan att antända Detta sista är sagdt med en längtande sidoblick på edra Jönköpingsstickor. Hvad den agitation angår, som förorsakats af lifemedlens dyrhet och hyrornas stegring, lärer den, som man säger, ha visat sig i våra förstäder i form af affischer, hvaruti man begärde bröd och bostad till vissa bestämda priser. Denna milda form är ej märkvärdig för annat än att den egt rum undjer nuvarande styrelse, och företer ett tveksamt åter upplifvande af de fordom vida bullersammare formerna; men tiderna ha förändrats. Några arresteringar ha egt rum, och dessa små vågor, som förlorat sig i det omätliga hafvet, ha ej i allmänhet upprört ytan. Emellertid ha de af regeringen afgifna förklaringarne, ehuru de låtit arbetaren hoppas att inom någon tid få bostäder, mera tillfredsställande i afseende på pris och lokal, icke destomind:se för mnärvarande lemnat honom i en stor förlägenhet i båda dessa afseenden, och man har anledning att tro, det han, käneligare för det närvarande än för framtiden, kommer att framhärda i sina missnöjen. Sidan är vår ställning här på jorden, att vi ej, om ock mycket lidande deraf blir en följd, kunna åstadkomma stora och vackra saker annat än långsamt; tiden måste ingå i allt. Midtuti allt detta, och till en del såsom en följd häraf, kom nu finanskrisen. Våra publika papper ha fallit, spekulationen och skrämseln biandade sig som vanligt i saken, och för att lugna opinionen har finansministern måst framlägga en tablå öfver ställningen. Denna tablå kan möjligen ha lyckats bevisa, att ställningen i grunden icke är oroande, men saken har i alla fall sina betänkliga sidor. Att ingen egentlig utarmning, ingen kapitalförminskning förefinnes, är möjligt, och jag tror det; men här finnes ett dåligt användande, en dålig fördelning af kapitalet till följd af en öfverdrifven spekulation, ett blindt förtroende till landets finansiella förmåga, och detta ger, för ögonblicket åtm:nstone och tills kapitalet blifvit återfördt till klokare operationer, samma verkan som en utarmning, en kapitalförminskning. En menniskas helsa kan lida icke blott genom blodförlust, utan ock till följd af blodets hämmade omlopp. Man må vrida och vända på frågor, äfven i statsekonomien, grundorsakerna till hvad som är godt och hvad som är ondt äro ej endast materiella, de äro i främsta rummet moraliska. Då spekulationen går öfver sina gränsor, så kan den ge oss de allvarsammaste finanskriser, äfven midt under det största öfverflöd af kapital, men tror man sig väl kunna trösta en köpman öfver desga kriser dermed, att man säger bhonom, att de endart och allenast härröra af spekulation? Om jag hade att utbeta!a 100,000 francs, och till bestridande af denna liqvid ej egde annat än papper på tre månaders uppsägning, dem jag ej för närvarande kunde diskontera i banken, skulle jag väl då få mycken tröst af den försäkran, att om banken inskränkt tiden för sina diskonteringar af valutor, så hade detta skett endast derföre, att man spekulerat för mycket. Ack, hvad gagnade mig väl orsakens natur, då jag i alla fall finge underkasta mig de oundvikliga följderna. Den nuvarande finanskrisen har, enligt min tanke, sin grund i den till en ytterlig höjd drifna spekulationen, som säkerligen långt mera bidragit dertill än fruktan för kriget. Den neapolitanska frågan, som väckt denna fruktan, har hittills ej ansetts gifva grundade skäl till en sådan. Gortschakows cirkulär är utan tvifvel ett dåligt tecken, men det är också ej något annat, och minnena äro ännu allt för friska, allianserna allt för nya, för att Ryssland skulle kunna på fullt allvar tänka på att börja kriget på nytt. Det måste dessförinnan, om det kan, upplösa de band, som knutits vid åsynen af dess så fullkomligt afslöjade ärelystnad; detta skall hädanefter utgöra dess förnämsta sträfvande, men ingenting antyder att det ännu med framgång börjat det. Framtiden kan möjligen gifva Ryssland en stor rol att spela; men nutiden har, efter min tanke, ingen sådan att tilldela det. Föröfrigt, ehuru mycket mörker ännu höljer den neapolitanska frågan, synes det mig dock sannolikt, att den kommer att hänskjutas till de nya konferenserna i Paris. England skall ej rycka ensamt i fält. Frankrike är böjdt för diplomatiska utvägar. Jag tror ej på det syfte man tillägger kejsaren att åter uppsätta Murats ätt på Neapels tron. Farbroderns historia har säkerligen för mycket lärt honom hvad man vinner på att tillskapa konungar, för att han skulle känna sig särdeles frestad att göra om försöket. Kongresserna äro nu på modet. Valet af Paris till deras skådeplats smickrar kejsaren och kan ej annat än göra det. Jag tror derföre, att efter all sannolikhet denne konung af Neapel, som en engelsk tidning, ej utan skäl, kallar en kunglig vanvetting, ej skall i Europas ögon vara värd ett krig, som skulle kunna blifva allmänt. Han är i sjelfva verket deitill en allt