— En stor brist i våra barmhertighetsinrättningar är saknaden af tillflykisställen för dem, som lida af obotliga sjukdomar (maisons des incurables). Den stackars sjukling, som vid anstäld undersökning å något af våra sjukhus erhåller den sorgliga domen, att hans onda icke kan botas, blir på samma gång dömd till öfvergifvenhet och ofta till hbjelplös förtvifian. Dessa olyckligas öde synes ost vara så hårdt, att de framför andra beiryckta och nödlidande borde kunna påräkna någon barmhertighet från lyckligare stälda medmenniskors sida. I förntnämda belägenhet befinner sig munskänksenkan Christina Elisabeth Nyström. Genom ferfaldiga intyg har för redaktionen vitsordats hennes fleråriga sträfvande att ärligt försörja sig, hennes skicklighet i sömnadsarbeten och hennes anständiga lecfverne. Hon har omsider blifvit behåftad med en tärande sjukdom, som hos qvinnor ofta blir en följd af stora sorger och umbäranden, och vid begäran att bl: på Serafimerlasare tet intagen, har hon endast ebållit det intyget att hennes sjukdom är obotlig. Hon är nu i den mest nödstälda belägenhet, nästan husvill, emedan ingen vill i sitt hus mottaga en per son, hvars krafter äro i oupphörligt aftagande och som snart måste intaga sjukbädden utan utsigt att någonsin mera kunna lemna den. Om det bland hufvudstadens många ädla och välgörande fruntimmer finnes någon, som kan bereda den arma qvinnan en utväg att kunnoa i någon stillhet och ro tillbringa den ringa återstoden af sitt hf, så torde godhetsfullt adress uppgifvas uti Aftonbladskontoret vid Mynttorget, der för öfrigt närmare underrättelser lemnas och de gåfrvor mottagas, som välvilliga men niskor möjligen skulle vilja lemna sjuklingen och för hvilka i Aftonbladet skall redovisas.