Aftonbladet – 16 oktober 1856, sida 2

—————--III ha presterna kännedom om dylika saker, utan att försöka att förekomma eller hämma dem? De göra visserligen ej hvad de kunde göra för att bota det onda. De frukta att förlora sitt inflytande om de skulle behandla sin hjord med bestämdhet, för att icke säga stränghet. En tyst öfverenskormmelse tycks vara rådande emellan hjord och herde. Uppfyll allt i afseende på formen, säger den senare. Vi vilja det, svarar den förra, men med vilkor att ni icke fordrar för mycket i afseende på det väsentliga. På detta sätt dödar boktafven andan: Om endast kyrkorna flitigt besökas, bigtstolarne belägras, fromma gäfvor frikostigt utdelas, kommunionbiljetterna äro talrika; tyckas våra reverendi föga bekymra sig om huruvida moraliteten förblifver på samma punkt, eller till-och med skrider tillbaka. Presten predikar från predikstolen att ljugande är en syndig vana, och att arbetaren är skyldig att för sin dagspenning troget arbeta dagen igenom, men det gagnar föga. Och hvarföre kan förhållandet icke förbättras? Emedan bigtfäderna icke bringa i utöfning hvad som predikas; de äro för eftergifvande, och våga icke, bokstafligen våga icke, vägra absolution åt dem af deras skriftebarn, som befinna sig i eit tillbakaskridande tilistånd. De våga icke, ty de säga; vi vilja icke förlora våra skriftebarn, och detta skulle säkerligen inträffa om de visade en tillbörlig grad af stänghet. Ty, ser ni, biktfädernas mål och äregirighet är att erhålla ett stort antal skriftebarn, och de täfla med hvarandra om hvem som skall vara mest eftersökt, Folket kännär denna deras svaghet och drager fördel deraf. Det har mer än en gång händt mig att få höra sägas, om min biktfar icke ger mig absolution, skall jag gå till den eller en hvilken har rymligare ärmar, det vill säga, som är mera öfverseenden,