Aftonbladet – 15 oktober 1856, sida 2

-Vänligt! hvad menar ni?p frågade Antoka 1 det håren jösta ögonbryn reste sig iksom en igelkott, hvi ä jig 1 föravarstillstånd. bh Iken sätter sig I Att komma ihåg hästen,, förklarade Luoy Ha, ha, hal, utbrast italienaren i ett njertligt, muntert och honom egendomligt skratt, som ännu hade något af barnaålderns friska klang. Men om jag icke alls kommit ihåg den ?? Lucy såg tviflande ut. Då ni för någon tid sedan,, återtog Antonio, yttrade en önskan att er far skulle kunna erhålla en ridhäst, omnämde jag saken i ett bref, som jag dås skrof, och derefter fruktar jag att jag glömde, alltsammans; det är således endast en lycklig tillfällighet Di är tacksamhet skyldig. Och denna hvilstol och detta soltak för en dåraktig flicka, som visade sin tacksamhet genom att vara ovänlig och otålig, kommo de äfven hit af en tillfällighet? Så så igen, sade Antonio och kastade tillbaka hufvudet med en rörelse, som Var honom vanlig då han var förtretad, liksom om det vore värdt att bråka så mycket öfver sådana alldagliga småsaker. På det vigeet skall jag, om jag nyser och en granne söger Su hjelp! vara honom förbunden så länge Jag lefver. Lucy kunde icke afbålla sig från att skratta åt detta löjliga exempel och frågade: Kan jag, utan attförnärma er, få uttrycka min beändran öfver det vackra arbetet på denna stol och öfver det klara gula träslag, hvaraf den är gjord ? . Ja, ni kan göra detn, svarade Antonio leende; det fägnar mig alltid att höra folket eller tillverkningarne i denna trakt prisas. Stolen är af oliveträ, och är arbetad af en ganska händig karl. Om vi någon gång komma till Taggia tillsammans, skall jag visa ö