Aftonbladet – 15 oktober 1856, sida 2

möbler, förfärdigade af seamma hand och som icke ens skulle misspryda Davenne Hall. 2 En så skicklig arbetaren, sade Lucy, borde begifva gig till London, han skulle säkext göra lycka der. Troligen,, svarade Antonio, men han tyckes icke finna det nödvändigt att göra lycka. Folket i denna provins är särdeles fästadt vid sin födelsebygd, håller sig fast vid sina enkla vanor öch hem, och begifver sig sällan utomlands, så vida icke nöden tvingar det dertill. Dessutom är den percon, som förfördigat stolen, något mer än en skioklig arbetare, han är en artist. Jag kan fatta, att hvar och en ogerna lemnar denna trakt, sade Lucy, och i synnerhet en person med en artists öga och käns!or. Hvar skulle han kunna finna en natur liknande denna ? os sUCys ögon strålade af förtjusning. Antonio betraktade henne; han svarade endast: Den fria luften har redan gjort er godt, ni ser friskare ut än i morse. Verkligen? Jag känner mig så frisk och lycklig; och man söger, som ni vet, att lycka inverkar mycket på utreendet. . . . Antonio blickade med sina svarta ögon in i Lucya milda blå, men sade intet. Blicken och tystnaden gjorde Lucy förlägen, hon visste ej hvarför, men det föreföll henne som om hon borde afgifvainågon förklaring, hvilken, då den kom, Nästan gjorde Antonio missabelåten, Min bror kan inte resa hem förr än om fyra månader, och pappa skall således icke längre vara missnöjd öfver värt vistande här, och jag är äfven så glad öfver ridhästen samt öfver att jag är i stånd att sitta här och njuta HN denna vackra utsigt. Har jag inte rättiget att känna mig lycklig ? Jo vissts, sade Antonio med någon alvarlighet och strykande sitt ekägg, jo visst b—