Aftonbladet – 15 oktober 1856, sida 1

han sade. Samtalet fördes på ett slags lingua Franca, hvarmedelst, eburu babelslikt det var, OR Tsonerna lyckades att göra sig begripliga för hvarandra. Det var naturligtvis il Dottoren, som sagt att signor Milordo Inglese skulle vilja se hästarne; de voro så nära till hands, att Sua Excellenza nästan kunde se stallet; och den slipade karlen höjde sig på tå och pekade på någonting feller ingenting. Han förde likväl med sig i I triumf sir John, åtföljd af John, hvilken af sin husbonde ansågs som en fulländad histkännare; och ett par timmar derefter visade sig, till Lucys stora bestörtning och glädje, hennes far nedanför balkongen, ridande en vacker, välbsgd, rödbrun ridhäst, hvilken man försäkrat vara saktmodig som ett lam, hvilket troligen var sant; ty han räknade många flera år än hästhandlaren bedyrat. Jag hoppas han verkligen är saktmodig, sade Lucy, något oroad af sin fars muntra manövreringar. Ett två års gammalt barn skulle kunna rida honomp, svarade sir John, hvilken sedan ett eller två år känt nödvändigheten af att undvika att tumla om med liffiga springare. Se huru lätt han är attstyra; han lyder minsta rörelse. Ochfden förtjuste baroneten vände och vände hästen, till dess Lucy utropade: Papa, pappal Både du och det stackars djuret i alldeles yra i hufvudet på detta sätt — Under det detta pågick, kom en yngling. i postiljonjacka och med hatten i hand, med varsamma steg genom trädgården, och gick efter ett ögonblicks tvekan fram till sir Johp, som genast stannade Än h st. Det var ProSpero, som kom att i sin ringa mån skatta sin skärf för att bidraga till baronetens tillfredsställelse på denna mmnesvärda dag. Ehuru Prosperos uppriktiga tscksägelser uttalades på en rotvälska, som var helt och