Aftonbladet – 14 oktober 1856, sida 2

andra. Den närmaste är en kal röd kli så lågande i solen att ögat knapt vågar sta sig på den; den andra, rikt skogbeväxt, bär på sin öfversta afsats en långsträckt by, liknande en romersk segerkrona; den tredje ser ut som endast blå dimma i fjerran, med undantag af en hvit fläck. Två glänsande segel synas mot denna udde. Alltsammans, begjutet såsom det är af ljus, utom der hvarest någon framskjutande klippspets. kastar sin enomskinliga gråaktiga skuggas visar. sig ter omvändt, och i dunklare s alot i vattenspegeln nedunder. Jord, .haf och himmel sammanblanda sina olika färgnyanser, och af deras vexlande mångfald; bildas, liksom af tsnerna i ett fullkomligt ackord, en stor harmoni. Gyllene atomer sväfva i den klara luften, ooh en: perlemorförgad gloria ormslus ter bergens skarpa konturer, Här. är rika ämnen för er pensel, sade Antonio, fjorton dagar härefter, då ni blifvit förtroligt bekant med och, så att säga, gjort till er tilibörighet de omvexlande naturskönheter ni nu med så orolig. blick beskådar, skall ni i fullt mått njuta af devis e Men jag gör det redan, försäkrade Lueys Men ni skall göra det ännu mer om en liten tid, vidhöll Antonio. Uppfattandöt af det sköna sker småningom icke blixtsnäbt ; dertill erfordras icke blott tid, utan en viss grad af studiom. Det förhåller sig med ett sådant landskap som detta på samma sätt som med ett musikstycke, till exempel en simfoni. Mången detaljskönhet kunna vi urskilja första gen vi höra den, men de länkar, hvilka sammanbinda de olika afdelningarne, det förhållande, hvari de stå till hvarandra och till det hela, korteligen, hvad som utgör Vensemble, a kompositioner, fatta vi ej förr än vi hör. den med uppmärksamhet och flera. gångers Forts, fjor.)