Aftonbladet – 11 oktober 1856, sida 3

ste handelsstater, England, Nordamerika och Frankrike, genom att antaga guldmyntfoten., En fjärils öde. Det var en gång en fjäril, som, besynnerligt nog, såg dagen i ett litet hörn af ett trångt, mörkt rum. Åtskilliga spindlar bodde i samma hörn, och hade uti detsamma, kors och tvärs, spunnit sina sega nät. När nu den unga fjäriln ville börja flyga och utbreda sina purpurfärgade vingar, bindrades han af spindelnäten, och spindlarne sjelfva hånade honom och mente att han antingen borde bli stilla i det mörka hörnet, eller ock öfverlemna sig åt dem, på det att de måtte få äta honom. Vi dessa ord kröp den unge fjäriln sorgsen tillbaka i en trång springa. Det lysande guld, som af naturen förlänats åt hans fina, skära vingar, bleknade alldeles bort, då icke solen med sin sympatetiska glans fick lysa upp dem och med sin milda värme elda deras fibrer. Ibland gjorde fjärilen åter några försök att flyga ut, men då det alltid var fruktlöst, tumlade han ofta, liksom yr omkring i det mörka hörnet, tills han domnad smög tillbaka i sin springa. Härvid skrattade alltid de förståndiga spindlarne. Men en dag, vi veta icke huru det kom sig, befann sig fiäriln plötsligt utflugen ur sitt fängelse. Ja, han flög, och det mörka hörnet låg långt bakom honom. Han flög i den fria, ljusa luften, och intet tycktes mera hindra honom. Han flög först öfver en bred, skär strön, och hunnen öfver densamma, kom han till en grönskande doftfull park, som var fyld af blommor, bland hvilka otaliga fjärilar fladdrade i solskenet. Han svingade sig in i parken och satte sig på en blomma mellan de öfriga fjärilarne. Dessa välkomnade honom också i början mycket vänligt, och tyckte att han vår en riktig fjäril. Men när de närmare gjort hans bekantskap, funno de att han intet guld hade på viogarne. Hvad! sade de då åt honom, du har ju intet guld på dina vingar ! — Nej! tyvärr, svarade den stackars fjäriln, i det mörker der jag hittills dvalts, kunde det aldrig riktigt utveckla sig.. — Du ämnar flyga, utropade de då alla, du ämnar vistas här bland dessa blommor, och du har intet guld på dina vingar. Men det går ju aldrig an! — Och nu rådde fjärilarne honom att lemna parken och bege sig tillbaka till sitt mörka hörn, der säkert spindlarnes hånskratt i dubbelt mått skulle välkomna honom. Hvad tron j väl att den unga fjäriln då kände? — En gång, det är allt ännu samma tilldragelse vi omtala, föddes en fattig tonkonstnär i ett litet afIägset land, der man i allmänhet föga kände till och föga vårdade sig om musikens idkare. Han gjorde väl några försök att i toner, såsom det var hans natur, göra sig förstådd och flyga utilifvets värmande solsken, men misslyckades alltid. Bedröfvad deröfver, visste han stundom icke rätt till sig, hvilket de öfriga förståndiga menniskorna, som i lugn skötte sina välkända och välaktade göromål, tyckte vara mycket besynnerligt och högst orätt. Slutet blef emellertid alltid att han, liksom fjäriln i sin trånga springa fick vända tillbaka till sig sjelf och sin fattiga härd. En gång, vi veta icke huru det egentligen kom sig, befann han sig utfaren från det lilla landet. Han for på ett skepp öfver ett blått, skönt! haf och landade, på andra sidan om hafvet, i en stor stad. I denna stad idkades nu mycket musik, och man förstod sig derstädes på och älskade tonkonst. När han gick omkring på gatorna i denna stad, såg han på flera ställen stora, sköna salar, från hvilka ljud af musik ständigt hördes. Dessa salar voro upplysta af glindrande gaskronor och uppfylda af otaliga högtidsprydda damer, lika Jjufva, doftande rosor, och deras blickar glänste ännu klarare än gaslågorna, under det de lyssnade till tonerna. Ack! hans hjerta klappade härvid, och han njöt endast af denna åsyn. Ändtligen, icke utan många och stora bekymmer, hade han ock förskaffat sig en af dessa salar. Ja, ban hade sluppit dit in, och hans musik skulle derstädes komma till utförande, hans hela lif först der blifva till verklighet: Några vänliga konstnärer och många små täcka tonkonstnärinnor hade beslutat att härvid biträda och bispringa honom, och de gjorde det alla af ett godt hjerta. De tyckte väl, att han var just som en deras like. Konserten skulle ega rum midt på dagen, emedan man då undvek ekläreringen. Denna var så dyr, mente den fattige komponisten, och Guds egen dager kunde väl vara lika bra som gasens. Klockan blef 1, den tid då konserten skulle börja. Den biträdande orkestern och kören stodo redo och inöfvade, men åhörarne, de pröfvande, allvarliga männen, de sköna högtidsprydda damerna, hvilka kompositörens öga beredt sig attfå skåda — af dem syntes nästan ingen. Klockan blef en qvart öfver. och hans oroliga öga kunde ännu endast upptäcka några få personer, som tysta skredo fram i den stora salen, uppsökande sina platser här och der vid väggarne. Klockan led närmare half och omkring 40 eller 50 personer syntes då samlade på bänkarne, der de suto med mulna anleten och ikgiltiga eller halft vresiga miner. Den arme komponisten, som ännu en sista gång fåfängt blickat mot dörren, vände sig till sin kör och orkester och mente, att man nu dock skulle besynna. Men icke heller här mötte honom mera den anblick han. väntat. Många af de välvilliga konstnärerna syntes nu obeslutsamma och vacklande, och let var tydligt att ingen egentligen ville börja. Efer en stunds tvekan kommo några fram till honom ch frågade sakta: Tror ni att dessa åhörare kun1ia betäcka utgifterna för konserten? — Nej, det ror jag icke, svarade han. — Har ni då sjelf nå;ra penningar ?, — Nej, tyvärr, det har jag icke,, varade han. — Ni har icke penningar! utropade le. Afstå då från hela företaget, inställ ännu konerten. Den bleke kompositören såg sig omkring. Skall jag då säga, att ingenting blir af alls? fråsade han. — Ja, rådde de honom. I detta ögonblick inträdde jag i salongen. Den inderliga tystnaden, de halft förvånade, halft medidsamma blickarne jag här och der varseblef läto Nig genast förmoda, att något oväntadt, sorgset höll ÅA att inträffa. Jag såg efter kompositören; han yntes icke till. Jag ville skynda till honom, jag ille uppmana honom att begynna — men det var edan för sent. Jag såg honom, huru han, mycket lek, trädde fram till yttersta randen af orkestertällningen, bugade sig och sade med undergifven. akta röst: Jag får underrätta den ärade publiken m att konserten ej kan blifva af, hvarpå han åter ugade sig och gick bort i ett sidorum. Hans länge ärda dröm hade åter blifvit förstörd, och det kanke för alltid, och orsaken var — att han icke hade ågot — guld. Alltså, det var då slut — all Han OR SN Fra fonts rem fn OOOO— kulle .komma till oss i god tid, och undrade j: åledes mycket, då klockan blef åtta och än: innen Battista afhlffvdan Man 3 LR p