Aftonbladet – 11 oktober 1856, sida 3

rar. Jag trodde i sanning att mitt hjerta skulle brista midt itu. Jag loesade näsduken, det var ett stort hål tvärsöfver handen. Mor gick bort till doktor Antonio — jag var så matt, att jag icke kunde gå — och förde honom tillbaka med sig. Så snart som jag hörde doktorns röst, kände jag mig lugnare, ty jag sade till mig sjelf: Han skall hjelpa oss. En väns röst är ganska ljuflig, när man är bedröfvad, bästa fröken, sade den arma flickan, kämpande att återhålla sina tårar. Doktor Antonio förband såret och började intala oss mod genom att säga, att vi borde vara tacksamma för det goda, som vi ännu egde — tänk om Battista drunknat med de andra! — att lyckan ändå icke låge i penningar; att Battista och jag vore unga och starka, och att vi nu, då han förlorat sina penningar, måste arbeta ännu trögnare och tacka Gud att vi blifvit sparade åt hvarandra. I det jag lyssnade till dessa förståndiga ord, föravann all svårmodighet ur mitt hjerta. Doktorn satte sig ned hos oss, och Battista berättade derefter hur allt tillgått vid skeppsbrottet, hur fartyget hade stött emot en klippa under vattnet nära kusten af Corsica — så nära land, att de nästan kunde se hemmet — och sjunkit inom en minut; hur han och en af hans kamrater bade blifvit upptagna af ett franskt fartyg, som var på väg till Marseille, och att han derifrån gätt till fots till Bordighera. Vi suto länge och talade om det förflutna, och om far och den kära enkan Susan, och uppgjorde planer för framtiden, och då vi åtskildes voro vi vid godt mod; ty hade icke, oaktadt alla motgångar, han blifvit sparad åt mig och jag åt honom? Det var längt efter midnatt, och som Battista så dags icke kunde :komma in någonstädes, tog doktor Antonio honom hem till sig öfver natien. . Morgonen derpå väntade jag att Battista