Aftonbladet – 11 oktober 1856, sida 3

Lucy tänkte länge öfver Speranzas historia, längtande efter morgondagen för att få fråga doktorn på hvad sätt hon lämpligast skulle kunna bjelpa sin protåg; och derefter började hon med välbehag tänka på den rol honspelat i detta lilla drama. Den italienska flickans entusiastiska yttrande att doktorn varit som en skyddande engel, föreföll henne, sanningen att säga, hvarken öfverdrifven eller obehörig. Han tycktes född till att göra godt. Ty hade hon ieke hört, visste hon icke af egen erfarerhet, att al!estädes der det fanns sjukdom eller sorg, tårar att torka eller modlösa hjertan att uppmuntra, der var han alltid tillstädes, lindrande, tröstande, uppmuntrande, bispringande på mångahanda sätt? — Och nu började Lucy att ana, hur en öfverlägsen man, som doktor Antonio, kunde vara försonad med sin närvarande lott; ja, hon kände sig till och med böjd att tänka högt om denns anspråkslösa sfer, i hvilken ban af ödet blifvit kastad — en sfer, der nöd, förtryck och orättvisa funnos i ymnighet, och derföre beräknad att framkalla all hans naturs krafifullhet-och uppoffrande välvilja. Lucy förlorade sig gnart i en outredlig labyrint af funderingar och argumenter, i hvilken vi icke behöfva följa henne, men hvilken intresserade henne vida mer än Manzoni eller guitarren, och lät dagen förflyta mindre oangenämt än hon väntat. Sir John föreföll äfven, . då han om aftonen kom in till henne, blidare och gladare än han gjort alltsedan ce slagit sig ned i osterian, — en -blidhet och glädtighet, hvilken Lucy till någon del tillskref doktorns välbetänkta steg på morgonen; men som sir John med särdeles värma lofordade biskopens af Albenga fordne kock, äro vi böjda att fro, att den middag han intagit snarare var orsaken till hans närvarande optimism än doktor Antonio, (Forts.)