Aftonbladet – 11 oktober 1856, sida 3

första gången som sådana saker som brist, motgångar och förtviflan, hvilka för henne hittills varit snarare obestämda föreställningar än hårda verkligheter, i lefvande gestalt visat sig för henne, och omtalat deras sorgliga berättelse, och qvidit och klagat inför henne. Vi lemna åt läsaren att föreställa sig huru Lucys hjerta. klappade af varmt deltagande, och huru detta deltagande gaf sig luft i tröstande ord och smekningar och allvarliga löften om hjelp. Kanske ni känner kungen? sade Speranza, pötsligen upplyftande sitt hufvud med en stråle af. hopp i sina ögon. Nej, sade Lucy; hvarföre frågar du det? Derfören, sade Speranza, att om ni kunde ha berättat honom Battistas historia, skulle han säkert vara barmhertig mot oss. Ack! om kungen endast visste har det är, skulle han ha medlidande med oss. Hvarföre skulle han, som är så mäktig på sin tron, önska att se fattigt folk olyckliga ? Om-vi inte kunna få tala vid konungenn, sade Lucy, så kunna vi skrifva till honom; vi kunna, menar jag, skicka till honom en böneskrift för Battista.n Det skulle inte tjena till någonting, svarade flickan modfäld. De böneskrifter som fattigt folk insända, komma aldrig framtill konungen; de elaka rådgifvarne undanhålla dem. Men kanhända,, fortfor Lucy, kunna vil inna någon som lofvar att lemna böneskriften ill kungen sjelf. . I Speranza skakade tviflande sitt hufvud. Hon ! nade synbarligen lika dålig tanke om böne-! skrifter som doktor Antonio. i Vi skola uttänka något sätt,. lita på det,! sade Lucy; jag skall fråga doktor Antonio hvad vi-böra göra. Båda de unga flickorna uppklarnade härvid: Speranza hade tydligen större förtroende ill doktor Antonio, än till böneskriften. I