Aftonbladet – 10 oktober 1856, sida 1

STOCKHOLM, den 10 Okt. Vi afsluta vår redogörelse för den uppsats af hr Geffroy om Sverge före och efter freden i Paris, som nyligen varit införd i Revue des deux Mondes och hvaraf vi i ett par föregående numror meddelat några utdrag. Det var naturligt, att den obelåtenhet hos Karl Johan med hvarje ny styrelse i Frankrike, som till-en viss grad hade sin grund i de bedragna förhoppningarne på franska kronan, skulle försätta Sverge i en föga angenäm ställning till Frankrike. Obelåtenbeten med det statsskick, som Julirevolutionen i Frankrike medfört, stegrades till sin höjd, då man i Maj 1833 på Palais Royals teater gaf ett stycke, Le camarade de lit, hvaruti den gamle republikanen, nu vorden konung, på ett föga grannlaga sätt framstäldes på scenen. Vid den nye franske ministern Saint Simons första audiens bibeböll han emellertid en viss återhållsamhet, och beklagade sig blott i allmänhet öfver de ränker, som smiddes inom Frankrike för att uppröra alla stater i Europa, tillkännagaf tvifvel öfver franska regeringens afsigter, och talade om nödvändigheten af ett förbund mellan suveränerna, om de ej ville blifva offer för dessa trolösa stämplingar. Det var lätt att i hans ord och miner läsa en förtrytelse, som han då likväl ej gaf luft; men nägra dagar senare, efter en middag på Rosendal, tog han efter sin vana hertigen af Saint Simon afsides, och började med honom en af dessa långa konversationer, hvilka han sällan slutade, utan att ha blottstält sig. Han talade i början med lugn, ja till och med saktmod; han sade derpå, att han ville öppet förklara sig öfver franska regeringen, och måhända gifva den några råd. Man vore — försäkrade han — i hela Europa förskräckt öfver franska regeringens tendenser. Man befarade, att hon ej handlade fullt öppet med andra makter, att hon ej hade sina kort på bordet, och att, långt ifrån att vilja tillintetgöra det revolutionära partiet, hon vore sinnad att hemligt understödja detta parti, för att deraf betjena sig såsom af en häfstång emot hofven, så snart hon funne lämpligt att erkäana sina förstoringsplaner. Revolutionerna i Belgien, Polen, Schweiz och Italien vore verk af en propaganda, gynnad af franska regeringen och af densamma besoldad. Officiella förnekanden bevisade ingenting. Man hade offentligt och officielt yttrat välönskninningar för rebeller emot en allierad makt. Man hade tvenne gånger med väpnad hand biträdt Belgien emot dess laglige beherskare. Man hade till Italien fört den trefärgade fanan för att understödja revolutionärernas förhoppningar och neutralisera österrikiska truppernas försonande inflytelse. I Schweiz hade agenter blifvit arrestersde, hvilkas papper och korrespondens utvisade, att de i hemlighet vore ledda och betalta af franska regeringen... Allt detta hade öfvertygat makterna derom, att de måste af Frankrike fordra uppgifvandet af ett så bedrägligt system, och att det omsider måste gifva Europa garantier... Ni, min hertig! hvilken jag högaktar såsom en man af ära, skulle ni väl, yttrade slutligen Karl Johan, kunna svära på, att er konung är fullt uppriktig, då han säger sig ej vilja bekämpa revolutionerna och propagandan ?, essa oförsigtiga ord hade blifvit uttalade i början af Oktober 1833. Svaret lät ej länge vänta på sig. Första dagarne i November erhöll Sverges utrikesminister från franske ministern följande skrifvelse: Herr grefve! Jag har den äran gifva er tillkänna, att till följd af den rapport det ålegat mig att till min regering afsända rörande det samtal, som egt rum emellan hans svenska majestät och mig, har Jag erhållit befallning att genast afresa till Frankrike. Fyra timmar efter detta bref erhöll hr Saint Simon sina pass jemte ett ganska fåordigt bref, som uttryckte hvarken förvåning eller ledsnad. En vådevill hade sålunda gjort två kabinetter oense. Och ej nog härmed. Den föranledde Karl Johan att genom ett fördrag af den 23 Juni 1834, om hvars tillvaro man enom hr Lallerstedts arbete erhållit känneom, ännu fastare tillknyta de band som förenade honom med czarerna. Engelska kabinettet, som såg Karl Johan helt och hållet kasta sig i Rysslands armar, bemedlade emellertid en förlikning, och Louis Philip skickade hertigen af Montebello till Stockholm, hvarigenom det goda förståndet återstäldes. Vid hans ankomst till Stockholm var dock det nvua förda nat mad DRueseland madan vent: mana de