Aftonbladet – 9 oktober 1856, sida 1

TILL LONDON är med Engelska Briggen GLIDE, Kapten L. H. Lennard, sjölägenhet för Passagerare och Fraktgods. Närmare meddela G. E. FLYGARSON SON. STOCKHOLM, den 9 Okt.5 Bref från Danmark. Köpenhamn den 3 Oktober. Jag skulle i de sista åtta dagarne kunnat sända er telegrafdepescher för hvarje timma af ungefär följande mer och mindre upplysande innehåll: Kl. 10 f. m. Andres demission antagen. Hall följer med. Scheel blifver. — Kl. INA Andres demission ännu ej antagen. Unsgaard och Bang. verkligen af. Hall deremot ej. — Kl. 1. Bang definitivt omöjlig på grund af läkarebetyg. — Scheel fortfarande fast i sådeln. — KL. 3. Tillisch i fråga till premier. Allt för öfrigt som i förmiddags. — KIl. 4Y,. Liebenberg räknas bland kandidaterna; Andre blir premier. — Kl, 5. Icke Liebenberg, men Bargum. Situationen oklarare än någonsin. — Kl: 6. Det gamla ministeriet blifver efter all anledning på sina poster. Bang ångrar läkårebetyget, men hoppas få ett nytt af omvändt innehåll.s — KI. 7. Brytning åter plötsligen inträdd. Eiderpartiet har detta klockslag de bästa utsigter i verlden, Monrad pr telegraf hämtad från Jylland.n — K1. 8. Misstag. Det var icke Monrad, det var Dahl till Mosegaard. OO. 8. v. Jag skulle, som sagdt är, hvarenda dag kunnat undfägna er med detta slags underrättelser, men jag tror mig hafva handlet i i ert välförstådda intresse, då jag, med litet närmare kännedom om det verkliga i ställningar och förhållanden, sparat er omaken att taga notisom alla dessa hvarandra från och tillbaka korsande versioner utan rainsta positivt innehåll, på samma gång jag sjelf helst önskat vara befriad från att föra bok öfver allt hvad der sålunda snart sagdt för hvarje timma försäkrats såsom fullkomligt afjordt, för att ögonblicket derefter förklaras för fullkomligt förhastadt. Hufvudsumman är, att det nu är tre dagar man i denna fråga famlat i ett sant egyptiskt mörker; att det i sjelfva verket varit a priori omöjligt att gissa någonting riktigt, af den enkla grund, att nästan ingenting i hufvudsaken under hela denna långa tid vid:agits; att, uppriktigt taladt, allt varit lemnadt nära nog vind för våg, och att den arma danska statsgalejan i denna kris kanske mer än någonsin förr varit öfvergifven åt sig sjelf, likt ett rankigt skepp på böljan utan flagg. Jag har mer än en gång i mina bref gjort er uppmärksam på, hur den närvarande politiska regimen här i Danmark måste betraktas såsom afgjordt provisorisk. Jag förmenar, att i denna åsigt äro härstädes, med undantag måhända af en eller annan siffra med ett par nollor efter, alla de många hundratusen fullt eniga; man inser verkligen och man döljer det ej, att trots alla de krisers, Danmark i de sista åren genomgått, genom alla de gärskilta ministerer, hvilka sedan 1848 här redan slukat 35 särskilta ministrar, landet dock icke på något vis lyckats komma ur den fatala ställningen af någonting osäkert, tillfälligt, ständigt afvaktande, ständigt vacklande; hela verlden känner på sig, att detta icke är den fasta och för framtiden beräkneliga position, för hvars slutliga vinnande man uppoffrat trenne år af sina ädlaste krafter, af fosterlandskänsla, af mod och hopp; man lefver från den ena dagen till den andra och man går icke under — det är sant — åtminstone ej i materielt afseende; men detta tillstånd af hbalfhet, af interim tröttar .dock i längden, det förslappar, det nedslår, och för dem, hvilkas ande icke dukar under, hvilkas ögon icke låta sig nedtyngas af tidens magnetiska . influenza, återstår icke annat än att så mycket djupare och smärtsammare sentera, att Danmarks närvarande politiska hf i sjelfva verket blott är att betrakta mera som en episod, än som ett organiskt stycke historia, och den dansks staten sjelf mera som ett hors doeuvre, än som ett fulländadt och afslutadt parti af den stora europeiska statsbygnaden.j Det är alldeles odisputabelt, att lika litet som de åtskilliga diplomatiska kludderierna under och efter kriget och slutligen detta rentaf desperata machverk, som kallas londonerprotokollet, i sin tid lyckades ens någorlunda reda det oafvisliga bokelut med en äldre historia, hvarmed den danska nationen ändtliigen år 1848 grep sig så modigt och beslutsamt an, lika litet har den i fjol med så mycken födselsmärta åstadkomna helstatsinstitutionen förmått att lösa problemet. Det är tvärtom alldeles klart för enhvar, som vill se och vill vara ärlig, att helstaten, i stället för att lösa någonting, skall endast alltmera tilldraga knuten för hvar dag den lefver. Det är ett tillstånd; hvaröfver för öfrigt icke blott här i Danmark stafven blifvit oåterkalleligt bruten af alla upplyste och något förutseende patrioter, utan hvars obållbarhet säkerligen icke mindre är i närvarande ögonblick insedd och erkänd af utlandets stormakter, såväl dem, hvilka (som Frankrike och väl äfven England) verkligen önska något annat i stället, som dem, hvilka möjligen med ledsnad emotse stunden, när det icke längre kan gå som hittills. Men mot ett stort ondt erfordras en heroisk kur, och saken är den, att helstaten, hvilken bragt de danska förhållandena till höjden af det absurda, är en sådan ytterlighet, från hvilken man förgäfves skall söka komma tillbaka förmedelst några af de vanliga statemanliga småbehändigheterna eller dylika temporisationer, som t. ex. små partiella ministerförändringar; det fordras något mer, ett splitternytt uppslag i saken, en ny afgö