Aftonbladet – 8 oktober 1856, sida 1

förvärfvade Lucy snart ett litet kunskapsförråd i botanik, inhämtadt utan ansträngning och nästan omedvetet. När doktorn lade fram för henne en af sina lärda böcker, fann hon således, att mycket af dess innehåll redsn var henne bekant, och då ban bad henne försöka att på egen hand klassificera den eller den växten, och hon lyckades, skulle det varit svårt att säga, hvilkendera var större, hennes förtjusning eller hennes förundran. Och Lucy såg upp till sin lärare som till en underbar vetandets lampa, och ansåg bonom troligen kom den kunvigaste men i verden. En morgon hörde Lucy, till gin outsägliga förvåning, att någon sjöng och spelade guitarr i Hutchine rum. Det måste vara doktor Antonio, det kunde icke vara någon annan. aBravo,, tänkte hon, vill icke den hemlighetsfulle trubaduren låta se sitt ansigte? iNu, miss Davenue; sade Antonio, inträdande i rummet med en guiterr kastad öfver axeln, nu kan ni eldrig mer anse mig bristande i artighet, h i Lucy såg mycket öfverraskad ut. Åh, neka icke dertillp, fortfor doktorn; ni har hvarenda afton väntat att få böra en serenad. Det skulle ha varit för mycket illa, om ett ungt fruntimmer varit i Italien och hvarken träffat på banditer eller fått en serenad; Nu har ni haft en serenady och en midt på ljusa dagen till på köpet, hvilket förböjer dess behag. Bekänn, doktor Antonio, alt nianser unga fruntimmer för särdeles varraktiga vareleer, sade Lucy skrattande. Hur 8å? frågade han, äfvenledes skrattande. Å sEmedan ni tror, att de alltid nödvändigt vinta någonting besynnerligt eller narraktigt. Alldeles icke. Det finus ju verkligen banditeroehserenader; och kärl. k till äfventyr