Aftonbladet – 6 oktober 1856, sida 2

dera Ia let som helst har har ett nytt miss-: bruk af ordensväsendet egt rum, som icke l kan annat än väcka rättmätig ovilja. Utrikes korrespondens. Berlin den 29 September. I dag vill jag meddelaer ett litet: sammandrag af de under veckor och månader hopsamlade politiska skandaler, som nu blifvit föremål för behandling vid kretsdomstolen i Potsdam. . Lindenberg, exredaktör af Patriotische Zeitung i Minden, en -utliggare till Kreuzzeitung, som grundades för att genom lömska angifvelser och angrepp ruinera den frisinnade Kölnische Zeitung, samme Lindenberg sitter nu fången i Potsdam och skall i dag, såsom en vanlig menniska, afgifva räkenskap för.sina bref till hr von Gerlach, angående prinsen af Preussen. Det är lätt att inse, att ifrågavarande personlighet, som redan undersått bestraffning för prejeri och från tribunen blifvit genom representanten hr von Vincke tillräckligt brännmärkt, måste för publiken våra tämmeligen likgiltig. Processen skall blott rätt tydligt ådagalägga den emellan prinsen af Preussen och feodalpartiet rådande osämja. För att med kronologisk klarhet kunna visa er sjelfva sakförhållandena, måste. jag emeltertid vidröra en punkt, som de tyska bladen endast tillfälligtvis eller också alldeles inte omnämna, nemligen innehållet af det bref, som utgör föremål för anklagelsen. När. prinsen af Preussen hösttiden i fjol gjorde en ihspektionsresa i Westfalen, före:og sig Lindenberg att insända en berättelse öfver prinsens resa till feodalkotteriets hufvudman, konungens generaladjutant och f. d. förtrogne gunstling, general von -Gerlach. Uti detta bref upphöjde han först till skyarne polispresidenten Peter, en man, som från sin post i Minden med byråkratisk polisdespotism förföljde allt, hvad som inom provinsen kunde: få namn af frisinnad eller demokratisk yttring, vare sig i estetik, press eller folklif. .Polispresidenten Peter, yttrade Lindenberg, var det -patriotiska partiets sanna stöd, och skulle, såsom L.,hoppades, snart få ett ordenstecken. Hvad prinsen af Preussen deremot angick, så hade han under sin resa öfverallt nedsatt det patriotiska partiet samt inför officerare och embetsmän kallat dess organ Kreuzzeitung . skandalblad, jemte det aan fält andra yttranden i samma ton. Då Lindenberg skref detta bref till sin patron hr von Gerlach, anade han naturligtvis icke, att samma bref skulle komma till offentlighet och att liberala tidningskorrespondenter skulle komma att dermed sysselsätta sig och angifva dess väsentliga innehåll. Det fanns emellertid en viss person, vid namn Techen, som i hemlighet och med stor begärlighet afskref hela den emellan hrr v. Gerlach och Niebuhr förda hemliga brefvexlingen. Denna brefvexling lemnade Techen till öfverräkningskamreraren Seiffart att läsa, och på dennes tillsägelse äfven till hr v. Manteuffel, som köpte afskriften för 25 thaler och senare äfven, genom öfverlåtelse af Techen, några till samma brefvexling hörande uppsatser, hvilka under det orientaliska kriget blifvit afsända till främmande sändebud. Den industriöse och flitige Techen dömdes den 6 sistl. Sept. för detta tillgrepp till 8 års tuktbus, såsom ansvarig för hela saken, ehuru han ej varit dess upphofsman. Ibland de stulna papperen befanns äfven Lindenbergs ifrågavarande bref till v. Gerlach, hvilket Seiffart (och ännu en annan) fann så intressant, att han tillsände prinsen af Preussen en anonym afskrift deraf. Detta förhållande har Seiffart nyligen under Techenska processen inför rätta bekänt. Han ville nemligen, yttrade han, jemlikt sin plikt, visa prinsen, huru Kreuzzeitungspartiet intrigerade bakom prinsens rygg. Många tro, att Seiffart velat för framtiden göra sig möjlig såsom kandidat till inrikes ministerportföljen, och säkert är åtminstone att Seiffart icke förutsåg, att hans berörde pliktmässiga sträfvande skulle så snart bringas inför hans medborgares ögon. Sedan prinsen af Preussen tagit kännedom om brefvet, yrkade han hr v. Gerlachs aflägsnande ifrån hofvet, men detta yrkande mötte motstånd och prinsen erhöll först senare derför en godtgörelse deruti, att hans vän general v. Bonin, genom hvars afsättning från krigsministerposten våren 1834, då Preussen tillbakaträdde till den fredsvänliga neutraliteten, prinsen lidit en så stor kränkning, utan krigsministern von Waldersees vetskap och godkännande utnämdes till vice guvernör i Mainz. Emellertid upptäckte hrr v. Gerlach och Niebuhr det systematiskt verkstälda tillgreppet af deras papper och gjorde deraf stort oväsen. Prinsen af Preussen fordrade äfven å sin sida upprättelse, sedan. saken blifvit oftentliggjord, och ville, att Lindenberg skulle ställas för rätta. Man ville emellertid till en början nedtysta saken, och den blef äfven tid efter annan undanskjuten, till dess ändtligen den 8 Sept.. processen inleddes derigenom, att prinsen af Preussen till general-prokuratorn vid kriminaldomstolen i Postdam inlemnade en anmälan om åtal emot Lindenberg för försmädelse mot tronföljaren. Lindenberg förskaffade sig nu genom vederbörande distriktsläkare en sjukdomsattest, som påtecknades af Å:s gynnare, den bekante polispresidenten Peters. En ordensrekommendation måste dock väl alltid uppväga en sjukdomsattest! Men polisen erfor dock snart, att den sjuke redakKANOTER EEE EEE