Aftonbladet – 3 oktober 1856, sida 2

Om vi antaga att Prospero i fjorton dagar är oförmögen att arbeta, och det är högst sannolikt, så blir fjorton dagars arbetsförtjenst, efter, tretio sous om dagen, hang vanliga dagspenning, tjugotvå francs och femtio centimer. Om ni skickar honom tjugofem francs, så är det något öfver som han kan använda att förskaffa sig tjenligare föda under sitt tillfrisknande. Lucy tillsade Hutchins att gifva henne hennes börs. Må det en gång för alla nämnas att Hutchins alltid under doktorns besök var tillhanås, antingen red sin söm sittande bredvid, sin unga matmor, eller vid ett litet bord i hennes eget rum nära den öppna dörren. Lucy räckte doktorn en sedel. Femtio francsl sade han, det är dubbelt så mycket som jag uppgaf. De återstående tjugofem francs, sade Luey, kunna användas till betalningen af de medikamenter Prospero, måst begagna. Prospero har hvarken läkare eller medikamenter att betala. Jag är läkare i försarnlingen, och församlingen betalar mig för att jag skall sköta de fattiga. Men hvem förser dem med medikamenter? Jag. Jag har en mängd, som jag är glad att blifva af med. Vi mäste vara mycket försigtiga då vi bispringa behöfvande. En större gåfva, än som oundgängligen erfordras, uppmuntrar endast till lättja, och kan göra ondt i stället för godt. : Det är detsamma som pappa alltid sägern, svarade Lucy. Jag skall inte envisas att få min vilja fram denna gång, doktor Antonio, om ni lofvar att låta mig veta om Prosrero skulle komma i behof af ytterligare. hjelp, eller om ni får höra talas om någon annan nödlidande. . er Jag vet inte rätt om jag vill gifva ett dy