Aftonbladet – 2 oktober 1856, sida 2

troende — och detta är jag nog lycklig att ega — utan äfven hennes omgifnings. Men detta saknar jag. Sir John har icke förtroende för mig. Doktor Yorke gjorde ett försök att tala. Ännu ett ögonblick, sade Antonio, med ett vänligt småleende åt honom, och jag har slutat. Sir John Davenne har icke, jag upprepar det, förtroende för mig. Jag säger helt enkelt huru det förhåller sig; jag klagar ej deröfver. Och bästa beviset på denna brist af förtroende är en annan läkares närvaro här, utan att jag derom blifvit på förhand underrättad. Det enda jag i detta sakernas skick kan göra, det enda som är öfverensstämmande med hvad jag är min patient skyldig, med hvad jag är skyldig mig sjelf och mitt yrkes anseende, är att draga mig tillbaka; och detta gör jag utan något agg — tvärtom, i ganska vänlig sinnesstämning emot en hvar.. Och skyndsamt skakande den hand doktor Yorke framräckte mot honom, bugade italienaren sig för sir John, och gick ut ur rummet, utan att se hvarken förödmjukad, stolt eller sorgsen ut. Doktor Yorke skyndade ut på balkongen, dit ban kom just i lagom tid för att se sin afträdande vän försvinna genom trädgårdsporten. Nu ro vi vackert uten, mumlade doktor Yorke, i det han återtog sin plats vid bordet, med en grimas — sådan som han troligen framkallat hos många af sina patienter — liknande en person, som nyss sväljt ett illasmakande medikament. En brydsam paus följde, hvilken slutligen afbröts derigenom att doktor Yorke sade: Det var skada att ni icke nämde för doktor Antonio, att ni ämnade skicka efter mig. RAA Jag kunde icke inse nödvändigheten deraf, svarade sir John kort. Att min dotter kom i doktor Antonios händer kom sig af en