hvilka säkerligen ofta skulle uppkomma om det icke funnes något band. i känner de , brukliga ordspråket: ju flera kockar — — — ; Ab, se der är nil fortfor doktorn i en hel annan ton; så lyckligt! vi klagade just öfve er frånvaro. Dessa sista ord adresserades till doktor An: itonio, hvars höga figur i detta ögonblick vi sade sig i den yttre dörrn. Doktor Antonic I hade hunnit tillbaka förr än ban förmodat och då han red förbi ostetian hade en slag: I fruktan, att morgonens smörgås kunnat viss sig härdsmält, bemäktigat sig honom, och har hade således, för att befria sig från denns farbåga, stigit ur stt åkdon och gått in. Antonios runda, framstående tinningar ar. betade höftigt, och en blixt af vrede ljungade ur hans ögon — men endast för en sekund. och då han inträ de i rummet hade hans-n. sigte återtagit dess vanliga lugn och välvilliga småleende. , Doktor Yorke gick emot sin yrkerbrocer och räckte honom sin hand. Sir John varseblef nu till sitt bryderi, att de båda läkarne voro bekanta, och som det tycktes ganska goda vänner, hvilket äfven var händelsen. De hade lärt känna hvarandra den tiden, då koleran rasade i Nizza och dess omgifningar, och bade vid detta sorgliga tillfälle mången ång sammanträffat för att konsultera och tillsammans stått vid mången dödsbädd. ES ; Hur mår ni, min bäste sir? sade Antonio glädtigt, hvad det gläder mig att få skaka hand med er! Ni har kommit hit för att se den unga fröken, eller hur? Vi skola genast gå in till hennen Ni ser mig här, sade doktor Xorke, angelägen att befria sin ställning från all tvetydighet, på sr Johns uttryckliga begäran, för att konsultera angående miss Davenne med miss Davennes läkare, hvilken, som Jag med