UllulllDg al UCH SVCHKSRa qVvillnans TaLSLOTnallanden. Det största missförhållandet inom skolan. (Insändt.) Den så kallade skolfrågan har ofta blifvit offentligen diskuterad, hvilket bevisar ett erkännande af dess fosterländska vigt. Likväl egnas ingen uppmärksamhet åt en omständighet, hvilken torde — när allt kommer omkring — vara den, af hvilken skolans väl i första rummet beror, nemligen: sättet att försäkra sig om dugliga lärare. Hvad särskilt hufvudstaden beträffar — och det är närmast för denna, som denna uppsats är afsedd — så må det vara smickrande för de män, hvilka egna sig åt det otacksamma lörarekallet, att ingen sätter deras duglighet i fråga, utan att man tvärtom tyckes antaga denna egenskaps allmänna förefinnande såsom ett afgjordt faktum. Men om äfven verkligheten skulle rättfärdiga ett sådant omdöme, så kan likväl ett så lyckligt förhållande under närvarande omständigheter omöjligen länge bestå. Man tvistar om den ena eller andra principens eller metodens företräden, och det ena eller det andra partiet synes inbilla sig, att ändamålet — nersligen skolans förbättrande efter tidens fordringår — skall vinnas genom ett så eller så beskaffadt reglemente, då det likväl är en senning, lika gammal som den tid något slag af undervisning funnits i verlden, att utan skickliga lärare föga kan läras. En så enkel sanning behöfver väl inga bevis. Sådana eger hvar och en i sina egna skolminnen. Skickliga och nitiska lärare, detta är naturligtvis det första och förnämsta, som skolan beböfver. Hufvudsakligen för statens skull och de yttre garantier, denna måste fordra, icke blott att skickliga ämnen danas till framtida embetsmän, utan äfven att kulturens allmänna intressen vårdas och befrämjas, tillkommer nödvändigheten af bestämda lagar, af en så kallad skolordning. Men att denna ensam skall ingjuta andan, reformera skolan och tillförsäkra den kommande generationen en sann bildning, synnerligast om den icke på samma gång sörjer för skickliga lärares erhållande — kan man verkligentro något sådant? Nåväl, huru skola dessa senare fortfarande kunna erhållas? Vi vilja här endast fästa oss vid det första vilkoret, af hvilket alla andra äro beroende; vi mena deras aflöning. Skollärarne äro äfven menniskor, och för att rätt kunna sköta sin sak, måste de så aflönas, att de kunna lefva af sitt yrke. Det finnes knappast någon verksamhet, som så tager hela menniskans krafter i anspråk, som det i yttre afseende så litet värderade, snart sagdt föraktade skollärarekallet. Men likasom de yttre naturbehbofvens uppfyllande i allmänhet utgör första vilkoret för all andelig kultur, miste väl äfven de, hvilka lefva och verka för det kommande slägtets förädling, så vida derae krafter och deras vilja icke skola förslappas. åtminstone ej i grund nedtryckas af alltför stort ekonomiskt elände. Om man skulle tycka att den gamla visan om löneförhöjning redan tillräckligt blifvit sjungen, bedja vi likväl om något tålamod, på den grund att inom läroverken hafva gå egna missförhållanden uppstått, att en snar förbättring är af nöden, sävida de icke skola i grund förstöras och slutligen blifva i saknad af skickliga ämnen att dermed rekrytera sin lärarepersonal. Det hufvudsakliga missförhållande, hvarom hår är fråga, kan betecknas med ett enda ord — duplikantväsendet. Det onda ligger likväl ej så mycket i saken i och för sig, som icke mera i dessa personers orimligt otillräckliga aflöning. En sanning är, att icke endast de så kallade duplikanterna, utan — åtminstone i bufvudstaden — äfven lärarne på ordinarie stat äro vanlottade; men vi vilja i denna fråga börja vid roten, gå nedifrån och uppåt, och för denna gång hufvudsakligen fästa oss vid ofvannämda första gradens lärare. Hvad som här i första rummet är af vigt att ihågkomma är, att duplikanterna hafva precist samma skyldigheter och ansvar som de ordinarie lärarne. Lönen derför är ett arfvode af 300 rdr bko årligen, och för öfrigt inga förmåner eller rättigheter. De kunna således begagnas efter behof, deras must utsugas och sedan bandlöst bortkastas såsom toma skal, utnötta af tjenstgöring, ekonomiskt ruinerade, måhända förlorade för sig och samhället. Man påstår att nämde duplikants arfvode skulle berättiga till endast halfva tidens tj-nstgöring. Hvar finnes då denna lag? Och hvilken barnslighet skule det ej innebära att förordna tvenne med 300 rdr bkos aflöning i stället för en med dubbelt så stor lön. Det vissa är, att duplikanterna användas lika, stundom mera än de ordinarie lärarne, hvartill kommer, att deras egenskap af extraordinarier tvingar dem att med afseende på ämnen och lästimmar utan invändning låta sig disponeras efhvilka säkerligen ofta skulle uppkomma om! det icke funnes något band. i känner det