emellan mannen och qvinnan.. Den så kal lade starkare har ingenting emot att af der så kallade svagare med bittra smärtor fram födas, under långa vakor fostras-och vårdas att genom henne erhålla mensklighetens hög. sta prerogativ, det att älska och älskas, at slutligen på sjuksängen och på dödslögret a henneg hand omhuldas. Vid dessa högtidli gare tlifällen i lifvet får hon ej blott var: med, utan ock utföra hufvudrollen, och ganska slätt skulle väl i sådana fall den-annar: sig så gerna isolerande mannen taga sig ut henne förutan. Men under de långa mellantiderna, under hela lifvet föröfrigt, anser han rätt och tillbörligt samt med god ordning öfverensstämmande, att halfva menniskoslägtet uteslutande sysselsätter sig med att vara den andra hälftens dockor, kokerskor, tvätterskor. klädlapperskor. För vinnandet af detta ändamöl har man vanligen så anordnat qvinnans uppfostran, att i afseende på läroämnena ingenting på en sjelfständig verksamhet tilllärapligt för inhämtas, hvad metoden åter angär ingen grundlighet får ega rum. Vidare har man för henne stängt tillträdet till de flesta yrken, sannolikt af farhåga att i annat fall kunna komma i saknad af behöfliga och föga dyrlejda hjelphjon inom hushållet. Men då genom allt detta cellsystemet för qvinnan ännu ej var rätt fullständigt, enär ändå ej alla yrken voro för henne tillslutna, hiltade man på den grymt sinnrika utvägen att betaga henne nödiga medel dertill genom att beröfva henne rätten att förfoga öfver sin förmögenhet. Utan tvekan, men ingalunda utan ersättning, åtog man sig sålunda :besväret att bestyra om alla hennes angelägenheter, icke på grund af något fritt uppdrag, utan af ren maktfullkomlighet, i det man ansåg sig för ett slags arfmarskalkar, födda att leda qvinnorna, regera dem och framförallt förvalta deras penningar. Men ej nöjd med detta allenastyrande inom det materiellas område, utsträcktes makten äfven till hjertats angelägenheter, och under namn af giftomannaskap har ofta ett slags tyranni utbildats, värre än alla de öfriga. Och när omsider qvinnan, på alla håll stängd från den raka vägen, började inträda på-sidovägar, och begagna list och konstgrepp emot sina förtryckare, så förvånade man sig i sin enfald häröfver, och fann häruti ett nytt skäl att ytterligare åtdraga de hårda banden. De tider äro visserligen längesedan förbi, då qvinnan aldrig betraktades -annorlunda än såsom ett bohagsting; men denna våra förfäders åsigt synes beklagligen ännu fortlefva inom giftermålsoch ärfdabalkarne. Äfven de tider äro förbi, då qvinnan ej annorlunda än undantagsvis ansågs kunna stå utom familjen. I våra dagar har ett helt annat förhållande inträdt, och hvad som förr allmänt var undantag, tyckes nu vilja hota att öfvergå till regel. Då svenska lagen åt enkan ensam tillförsäkrar ett mått af frihet, som de öfriga af hennes kön aldrig kunna vinna, har väl detta sannolikt skett på den grund, att förenämde klass af qvinnor med skäl anses hafva utträdt ur familjens sköte. Hvarföre vill man då ej på samma grund förläna sarama förmån ät de otaliga qvinnor, hvilka ej mindre än enkor redan utgått ur familjen? Och äro ej äfven de, hvilka derinom qvarstannat, men uppnått en mognare ålder, berättigade till en fri, sjelfständig verksamhet, och till vilkoret för en sådan: förvaltning af egna medel? Inom söällskapslifvet bevisar man gerna qvinnan alla möjliga små uppmärksamheter; man lemnar henne t. ex. försteget, när det kommer an på att passera en dörr. Men blir det fråga om inträdet genom den port, som skiljer de omyndiga från de fria, då inträder utan krus den tjugoettårige ynglingen, sägande till qvinnorna: Blifven qvar derutanföre; eder plats är bland öfvermagar och vanvettingarl Så höres ock i våra dagar mycket tal derom, att en beständig omyndighet just utgör vilkoret för den sanna qvinligheten, hvilken skulle alldeles gå ut, ifall den förflyttades ifrån förmyndareskapernas glashus ute i sjelfverksamhetens fria luft. Vi anse denna farhöga sakna all grund, och tro deremot, att det fria arbetet, ehuru visserligen ej saknande frestelser, likväl är i mindre grad utsatt för sådana än det tvungna; vi tro att, sedan: en viss ålder är uppnådd, medvetandet om egen, fritt använd kraft, utsigten emot ett mål, hoppet, att kunna tillkämpa sig en fast ställning i lifvet, förläna sinne och förmåga en spänstighet, som aldrig nog kan värderas och lika litet från det allmännas ståndpunkt som från det enskiltas får förbises. I den novell, som här ligger framför oss, har rall Bremer utgått från en punkt, som synes vara den mest fördelaktiga för utkäm pandet af striden för de grundsatser hon velat göra gällande. Författarinnan har nemligen, försmående att vända sina vapen emot de så lätt i ögonen fallande missbruken af främmande förmyndareskap, direkt angripit sjelfva fadersväldets. Huru hon låter hjeltinnan, en kraftig, stolt natur, först bittert lida af en hård, oförnuftig behandling, och derunder bringas ända derhän att förtvifla äfven om den högsta tröst, så efter hand genom verksamhet och umgänget med en ädel själsförvandt höja sig ur den förstenande tröghet, hvaruti hon varit försjunken, och slutligen omstrålas af martyrskapets i tron vunna gloria, derom måste vi hänvisa till sjelfya boken, och inbjuda derföre allmänheten att så snart som möjligt utbyta sin ställning att vara våra läsare emot den vida afundsvärdare att bli Fredrika Bremers. Ej heller anse vi af nöden att här frambålla arbetets formella förtjenster; en klar, ren diktion, en förträffligt