landtbruksarrende; någon efterträdare kunde ej fås. och ämnet måste vid läroverket Tförsummas. 400 rdr bko motsvara icke stort mera-än hälften mot fordom. Att bestämma denna summa till l:sta gradens lön skulle således vara att nedsätta samma lön till mindre värde än ett otillräckligt duplikantsarfvode för några få år sedan. Kan man väl inbilla sig, att under sådara förhållanden skolorna skola fortfarande er hälla skickliga lärare? De, hvilka trängts att komma in, de skulle trängas att komma utigen, om de blott egde medel att försörja sig. En del skola nog utfinna sådana. För andra, skall detta vara för sent. Så mycket olyckligare för dem, men äfven olyckligt för skolorna, ty det måste slutligen blifva en omöjlighet, äfven för den starkaste, att med kraft kunna sköta sitt yrke, då han måste kämpa med oupphörligt växande brödbekymmer och systematiskt utbildas till en för stockad egoist eller missnöjd medborgare. Är det då rätt, är det klokt och förnuftigt att stifta lagar, som mäste medföra sådans resultater? Man oar råd att använda stora summor till materiella företag, af hvilka först den kommande generationen skall hafva full nytta. men man har icke råd att använda något obetydligt, för att låta de personer lefva hvilka. hafva samma genera:ions upplysning och bildning i si.a händer. Om det allmän na tänkesättet i detia ämne icke är fritt från fördomar, må det bortkasta dessa. Skulans lärare hafva moralisk rättighet att för sitt arbete erhålla lön, enligt den allmänna regeln, att arbetaren är sin lön värd. Må man gifva — icke-en spottstyfver såsom nådegåfva, utan ordentlig betalning för ordentligt arbete, och en sambällsställning efter förtjenst — ic e mera, det behöfves ej — men icke heller mindre. Fosterlandsvän.