I ser: äro icke exspektansplatser, så mycket mindre som flere af deras innehafvare tjenstgjort ända till tio år och derutöfver. Värdaste läsare! Föreställ dig en person, som I först blifvit påkostad en mångårig elementarundervisning, som sedan under de största uppJoffringar genomgått en ytterligare flerårig kurs vid akademien och slutligen blifvit efter kanI ske halfva lifstidens förlopp promoverad: till filosofie doktor och -artium -Jiberalium -Magister, . såsom det heter i magisterdiplomet. Denne man, som, måhända under de svåraste försakelser, arbetat sig fram till lärdom och kunskaper, i den ädla afsigt att dermed gagna sitt fädernesland, ur stånd att föreställa sig att samma fädernesland skulle vara nog otacksamt att neka honom ett anspråkslöst uppehälle, han måste anse det såsom en befordran att erhålla en duplikantsplats vid skolan med 300 rår bkos lön. Ty vanligtvis står ej en sådan plats strax till buds. Tvärtom motsvarar den snarare första lönegraden inom de öfriga embetsverken. Den föregående längre eller kortare extraordinarietiden består i vikarierande för någon ordinarie lärare mot en ännu obetydligare spottstyfver. Erhålles en duplikantsplats, så är detta således en befordran, utan att medföra några ordinarie rättigheter. Hvarken under den ena eller den andra formen kan tjenstgöringen vid skolan på något sätt jemföras med att såsom extraordinarie vara inskrifven vid något civilt embetsverk. Vill man på grund af en så skef jemförelse neka billigheten af löneförhöjning åt duplikanterna, må man litet närmare undersöka förhållandena. Både vikarier och duplikanter bafva ordinarie lärares skyldigheter, deras tid och krafter tagas i anspråk för skolan, så att de äro så godt som förbindrade att skaffa sig biförtjenster, åtminstone så vida det ej skall ske på bekostnad af helsa och: lif; deras akademikurs är längre och svårare, och slutligen hafva de ej, såsom på andra håll, utsigt till någon betydligare inkomst i framtiden. Om ändtligen belöningen för så stora försakelser en dag kommer, d. v. s. om ordinarie lön slutligen vinnes, då är denna så otillräcklig, att långt ifrån att gifva hopp om bergning för en familj, den icke en gäng är tillräcklig till. anständigt underhåll för en ensam bildad person, ännu mindre att återställa en undergräfd ekonomisk ställning. Vi vänta här tvenne inkast: det första, att ingen lön skyddar en person för skuldsättning. som icke vill sköta sig; det andra, att ingen tvingas att blifva skollärare. På det första svara vi, att något, som står i proportion till de verkliga behofven, måste väl hvarje menniska hafva, såvida hon ej skall blifva ett offer för nöden. Hvad det andra inkastet beträffar, så må det anmärkas, att för den, som tagit filosofiska graden, ej gerna gifves något annat medel att försörja sig, än att egna sig åt lärareyrket, och detta gäller företrädesvis för dem, hvilkas studier icke åsyftat en praktiskt nyttig tillämpning, utan företrädesvis tillhöra dets. k. humanistiska området. I vårt land drabbar således det sorgliga öde, att gå en säker icke-bergning till mötes, företrädesvis dem, hvilka oegennyttigt, för bildningens egen skull, egnat sig åt den högsta arten deraf. Och är detta en anmärkniog, som gäller icke blott skolorna, utan äfven universiteten. Redan i början af året hafva samtlige duplikanterna i hufvudstaden inlemnat till skoldirektionen en till K. M:t stäld petition, hvaruti de i ödmjuka ordalag korteligen skildrat sin ställning och anropat K. M:t om bistånd för att längre kunna existera. Inom öfriga embetsverk bar regeringen redan för längesedan sökt göra anordningar för att något underlätta tjenstemännens genom den dyra tiden 1råkade betryck. För skollärarne afhöres ej något sådant. En viss person, på hvilken frågans afgörande visserligen icke i någon mån beror, men hvilken haft något bestyr med ofvannämde skrift, lärer yttrat vid dess emottagande: Herrarne äro oförskämda; och är detta det enda svar, som kommit till petitionärernes kännedom. y Det berättas likväl, att det skulle vara i fråga att öka duplikantsarfvodet till 400 rår bko eller, med andra ord, att göra första lönegraden till 400 rdr bko. Det är just detta rykte, hvilket torde i följd af sin orimlighet kunna betviflas, som föcanledt oss till denna uppsats. Må man besinna, hvad dess realiserande skulle innebära. Under en tid. då penningevärdet sjunkit till nära nog hälf:en emot fordom, då från alla håll ropas på löneförhöjningar, och nödvändigheten deraf är insedd, då vill man just för de svåraste tjensterna nedsätta Jönen. Den l:sta lönegraden är vid skolan 600 rdr bko. Hela inrättningen med duplikanter är något provisoriskt, hvilket man ursäktande söker förklars såsom ett medel att utröna, huru mänga lärare behöfvas, och som genom sin egen oförouftighet icke länge kan bestå. Sedan tillräckligt många blifvit offer, skola väl andra skita sig. Vi skulle kunna anföra bevis, at detta stadium redan är i sin början. För: ien sista s k. löneförhöjningen tvängdes ma: ordentligt om att inkomma vid hufvudstaden: läroverk, och vikarier erbjödo sig för intet. Sädana äro nu nästan omöjliga att få, och man måste förordna ograduerade personer till duplikanter. Ett bevis från en viss landsort är särdeles betecknande. En duplikant förordnades att bestrida undervisningen i et ämne, för hvilket måste redogöras i studentexamen. När han väl försökt sig någon tid och fått ett klart begrepp om sin ställning. föredrog han att utbyta sin plats mot etti NOEN glädje ser, är ni. Jag är förvissad attjag, då patienten är i så goda händer, är alldeles öfverflödig; men om ni inte bar någon invändning deremot — — Stoke den. ringasten sada doktor. AÅntnnin