Aftonbladet – 1 oktober 1856, sida 2

ett ögonkast upptäcka så väl en persons svag heter som sjukdomsart, att sir John icke måtte tala om besvär. Han stod till hva och en lidandes tjenst; det var hans plikt at! följa dit han kallades. I närvarande fall val hvarje liten olägenhet mer än belönad genom äran att få göra sir John Davennes bekant skap (båda herrarne bugade sig härvid) oct genom, såsom man hoppades, tillfredsställel: sen att kunna vara af nytta för miss Davenne, hvars olyckshändelse han hört omtalas af be. tjenten. 7 Detta var alltsammans öfverenstämmande med sir Johns föreställningssätt om det Passande; och den känsla af lättnad han kände, i du ban åhörde doktor Yorke, kan endast jemf: ras med hvad en person, som undsluppit att qväfvas, känver. Under det att den korp: Jente lille doktorn hämtade andan, hade ir John tid att välsigna sin goda stjerna, som tillfört honom en så belefvad man. Då sluthgeo alla inledande detaljer. vurg genomgångna, satte sig de båda engelsmännen, och sir John började en vidlyftig redogörelse öfver alla sina missö en — embarkeringen Civita Vecchia, den förfärliga stormen, landstigningen i Spezia (hvilket ohyggligt näste detta Spezia! sängar så hårda som sten, och en half aln för korta), och resan landvägen ända till katastrofen, stjelpningen. Då man hörde sir John, hade man kunnat tro, att få väl stormen på Medelhafvet som de korta sängarne i Spezia tillkommit endast för at göra honom förtret; men han gjorde ingen bestmd anklagelse förr, än han kom till den olycksalige postiljonen; då förklarade ba roneten, glömsk af sin på morgonen visad misskundsam: et, sin öfvertygelse att stjelj ningen var en öfverlagd handling, ingentin, mindre än ett uppenbart n.ordförsök. Fråga mig ej om hans motiver förtfor sir John,