Aftonbladet – 30 september 1856, sida 3

möjligen kunde anlända, under det att italienaren ännu var qvar, plötsligen framstälde sig för bonom. Men just som farhågan för en dylik kollision framstälde sig för honom, tog doktor Antonio sin hatt, sägande, att han fruktade att han icke skulle få tillfälle att infinna sig åter förr än på aftonen. Öfverger ni mig wu, då jag börjar bli bättfe? frågade miss Davenue med ett moln på sin panna. Ioke för allt i verlden, svarade doktorn allvarligt; men jag her ett besök att göra på ett ställe några mil härifrån, hvilket jag uppskjutit i tvenne dagar, men nu icke längre kan uppskjuta. Ett ord, doktor Antonion, sade sir John, så lättad, att hans goda lynne blef verksamt, och med en instinktartad önskan, så vanlig i menniskonaturen, att göra något för att behaga den person, för hvilken ban tillredt em förödmjukelse; kan ni ge mig några nyheter om den der olycklige postiljonen ? Om Prospero ? svarade defi icke litet öfverraskade doktorn, det står illa nog till med horom; han har frossfeber. Är den farlig?, frågade Lucy. Icke farlig), var svaret, men den kommer troligen att bålla honom i sängen i flera veckor; — en ganska sorglig utsigt, miss Davenne, för personer, hvilka icke ba annat att lefva af än hvad de förtjena med sina arbete, och hvilka dessutom ha flera att för. sörja.s . SÄr Prospero gift ? frågade den unga fröken Icke ännu, men han bar en ga I mor och cn yngre bror, hvilka han den stackars Prospero är bättre son o än postiljon. Men nu måste jag verklig lemna er; farväl således, och a rivederla.n (Forts. följer.)