— LLA LA vredgade skrifvelse, då hans betjent framförde den hugnande underrättelsen, att hästarne genast skulle komma. Spänn för dem ofördröjligen, sade baroneten, och res till Nizza; det fortaste du kan, med detta bref till britiske konsuln derstädes, och öfverlemna det i hans egna händer. Jag har bedt honom lemna dig namn och adress på den förnämste läkaren — engelske läkaren, menar jag, som finnes istaden. Sök reda på honom, och för honom med dig hit, det må kosta hvad som helst, och med minsta möjliga dröjsmål. Inga uppehåll på vägen ;-du måste vara tillbaka i morgon. anÄR John bugade sig, och inom tio minuter hade sir John den trösten att höra vagnen rulla bort. Ett ord måste sägas om budbäraren. John Ducket var i rät nedstigande led afkomling af en generation, hvars alla medlemmar, liksom han födda och uppfostrade på egendomen Davenne, efterträdt hvarandra såsom kammartjenare hos Dayenneska familjens öfververhufvud, med en regelbundenhet, som slutligen gjort denna befattning ärftlig inom familjen. John, som föddes då hans herre a nu var barn, uppkallades af sir Aubrey efter dennes arfvinge, såsom ett erkännande af Ducketarnes trogna tjenster. Då tiden begagnade sin lia, efterträdde John sin far och farfar, och var nu sir Jobns förtrogne kammartjenare, — en person, för hvilken baroneten håde särdeles stort förtroende, och som ofta var hanr souffre-douleur. John hade alltifrån sin barndom blifvit invand till passiv lydnad, och fortfor att vandra på denna väg, — en lydnad långt ifrån tryckande, ty om det fannz en person i verlden, hvilken hade bögre: tanke om PDavenneska familjen än sir John sjelf, så var denna person John Ducket. Han afgudade blotta namnet; hvarje ord, som