Aftonbladet – 27 september 1856, sida 3

6. Beslutadt, att vi betrakta den närvarande administrationens handlingssätt och åtgärder, rörande ställningarne och förhållandena i Kansas, såsom klenmodiga och i högsta grad orättvisa, partiska och såsom åtminstone indirekt godkännande de våldsem heter; grymheter och tyranniska handlingar, som der utöfvas, — och såsom yttermera varande stridande emot det grundlagsstadgande. som tillförsäkrar denna republiks alla medborgare fullkomligt beskydd till lif och egendom. 7. Beslutadt, att vi vilja sätta oss emot hvarje försök, som göres att med våld och makt undertrycka fri yttranderätt och tryckfribet, öfvertygade om att dessa utgöra -frihetens palladium (skyddsvärn), och att hvarje bemödande, att inskränka dessa en fri medborgares första rättigheter, är en dödsstöt riktad emot friheten sjelf. 8. Beslutadt, att detta mötes afhandlingar och resolutioner skola offentliggöras i den norska tidningen Emigranten, i de svenska tidningarne Hemlandet och Den Svenske Republikanen samt ij de här i staden varande tidningar, som hylla det republikanska partiets åsigter. (Forts. följer.) — Vi meddela här på begäran en förklaring af egarne till den tändsticksfabrik, bland hvars arbetare de förut omtalade sjukdomsfallen i följd af s. k. fosforförgiftning inträ fat, utan att för vår del uti det här anförda finna skäl till ändring uti det omdöme vi förut härom uttalat. Den insända förklaringen är så lydande: Så väl med anledning af Aftonbladets inledning till redogörelsen för Läkaresällskapets förhandlingar sistlidne tisdag, som till följd af dessa förhandlingars innehåll, taga vi oss friheten hos redaktionen anhålla om plats för följande: Den vid Stora Bondegatan belägna tändsticksfabriken, der fosforförgiftningarne skulle hafva egt rum, kan icke vara någoa avnab än vår. Denna fabrik, som under nära 15 års tillvaro lyckats förvärfva sig ett icke ringa och derföre högt värderadt förtroende både af sina kunder och af sina arbetare, kan icke med likgiltighet finna sig offentligen och efter vårt förmenande alldeles oförijent anmäld för de betänkliga oordningar, som denna artikel hos många synes antyda. Till en början få vi derföre nämna att det icke är några utan blott tvenne fall af fosforförgiftning, som supponeras vid fabriken nu förekomma. Det ena är med en flieka, som för 6 veekor sedan, till följd af en vanlig, men häftig tandvärk, utan vår vetskap, låtit på en rakstuga utrycka en ef oxeltänderna. Operationen gick rasande och fliekan fiek omedelbart derefter en olidlig värk i öfverkäken ända upp åt ögat. Sjelfva värkens häftighet antydde redan att den ej härledde sig af fosforförgiftning, men för säkerhetens skull skickade vishenne icke destomindre genast till lasarettet, der hr professor Santesson undersökte henne, men ej: fann. skäl att för ögonblieket förklara sjukdomen för farlig eller tillstyrka hennes intagming derstädes. Likaledesr undersökte hr doktor Hök henne sistliden tisdags morgon ech kom till samma resultat. Vi våga således tro att denna flicka ieke saknat vård; liksom det. tills vidare torde få anses oafgjordt om-hon enssär sjuk af fosfor. eller icke. Med den andra flickan lär förhållandet beklagligtvis icke vara så. Men härvid förekömmer den lilla omständigheten att hon för mer än:en månad sedan, just till följd af carierade tänder, fick flytta från fabriken och på vårt förord erhöll sysselsättning på en bomillsfabrik. Hon hade aldrig hos oss haft den ringaste känning af värk i käkarne, och dagen före afflyttningen undersöktes boa af fabriksläkaren doktor Ekekrantz, utan att den öfverhängande faran upptäcktes. Först i början af denna vecka återsågo vi benne och fingo käbnedem om hennes bedröfliga ställning samt lemnade i ögonblieket fabrikens ansvarssedel för hennes vård på lasarettet. Af allt detta torde följa att vi ingenting uraktlåta för våra arbetares medicinska vård. Vi stanna i stor förbindelse till Läkaresällskapet för de upplysningar vi erhållit hur man på en tändsticksfabrik bör förhålla sig för att förekomma: fosforförgiftniag, och vi skola icke underlåta att, så vidt det är praktiskt görligt, lämpa oss derefter, men att vi redan förut på enskild väg sökt skaffa oss kännedom om dessa ämnen torde bäst bevisas deraf att fabrikens nya lokal vid Barnången sedan flera vee kor med gavska betydliga kostnader just ordnas så, att alla arbetssalar, der fosforångor utvecklas, förses med stark ventilation. För enskild del känna vi ingen fruktan för att ställas under auktoriteternas speciela inspektion, förutsatt likväl att vi ej komma att sortera under andra personer än sådans, som icke allenast veta hvad de göra, utan också hafva heder nog att blott sköta tjensten och ej ckonomien; men nog skulle vi tro, om upplysning och frihet få råda, att menniskorna i allmänhet reda sig bäst om deras industriela verksamhet så litet som möjligt hämmas af krångliga reglementen, äfvensom det ytterst säkerligen kommer att bero på deras samvetsgranhet, bildning och förtroende till föreskrifterna om och på hvad sätt dessa blifra tillämpade eller icke. Hvad tändsticksfabrikationen, som i parantes sagdt nu mera, till följd af: en omåttlig konkurrens, ipgentiog är att hänga näsan öfver, särskilt beträffar, våga vi tro, att det är ganska liten anledning att slå alarm mot denna industri, som härstädes redan nu har svårt att erhålla dugliga arbetare, men hvars tillverkningar -emellertid blifvit en nödvändighetsvara. Vi hvarken vilja eller ens få bestrida fosforns skadliga inflytande på tänderna och ansvigtsbenen, men om, som sig bör, man måste sätta mera tillit till fakta än lösa suppositioner, så lär faran härvidlag i allmänhet vara ganska inga. Ty ett faktum, ett bestämdt faktum är det, att intill denna stund bland de. hundratals arbetare, som under femton sår varit vid vår fabrik, icke fler än en enda blifvit opererad för benröta. Oeh hur många yrken är det väl som ieke på ett eller annat sätt till lif eller helsa skadar någon af rina idkare? Slutligen om arbetsklassen i Stockholm (i landsorten lär den med all säkerhet få ringa del af Aftonbladsartikeln) skulle allt för mycket uppskrämmassför tändsticksfabriker, så blir enda följden att denna industri ännu mer än hvad redan är fallet drar sig åt orterna — till föga båtrad för arbetarne i allmänhet. Ty sjelfklart år det väl att i hufvudstaden, der så mårga oeh utmärkta läkare finnas samlade, det skall falla sig oåndligen lättare att fås.en sällsynt och svårartad sjukdom :förståndigt. behandlad än i småstäderna och .på landet, der oftast vid dylika fabriker ingen lämplig låkare alls: fionss attstillgå. Stoekholm den 19 September 1856: I: 8. Nordemuln Komp; LANDSORTS-NYHETER. ITinkönisga den 24 Sentemher. Då den mva