lerormen. Ständigt gröna träd bilda här täta snår, som ge skydd åt otaliga foglar, af hvilkas qvitter den öde skogen ständigt återskallar. Slingrande vinrankor och parasitväxter af osedd prakt och gränslös yppighet bilds ett flätverk mellan träden eller nedhänga som festoner af guld och purpur. — Hvad Schweiz berg voro för de förföljda valdensarne, har detta träskbälte varit för den amerikanske slafven. Det ständiga bemödandet att härifrån återtaga slafvarne har i de södra staterna ledt till bildandet af ett särskilt yrke, hittills okändt i hvarje annat kristet land, jägare, som hålla och dressera hundar för jagt på män, qvinnor och barn. Det är i dessa ödsliga skogar som Dred, bokens hjelte, uppehåller sig. Sjelf negerslaf, är han son till en slaf af Mandingoracen,en af de förnämsta afrikanska stammarne, utmärkt förintelligens, skönhet, okuflig stolthet och energi. Af denne sin far, som fallit ett offer vid ett slafuppror,; bar han ärft ett oblidkeligt hat till sina och sitt folks förtryckare. Detta hat har genom läsning af bibeln blifvit stegradt till fanatism, och han tror sig fullt och fast vara en ny Moses, sänd till de svartas befrieleze. Såld till en aflägsen plantage, blef han känd för ett vildt och obändigt lynne. Han deltog ej i slafvarnes förlustelser, arbetade med stolt sta förebråelse eller hotelse i en passion, gom, understödd af hans ofantliga kroppsastyrka. gjorde honom till ett föremål för slafdrifvarnes fruktan. Slutligen föresatte sig en slafdrifvare, djerfvare än de andre, att qväsa honom. Dred slog honom död till marken, flydde till träsken och afhördes aldrig. mera i de civiliserade trakterna. Med sådana föregåenden och medelst det inflytande som de hebreiska profeternas hemska straffdomar utöfva på ett sådant temperament, hålles Dreds själ beständigt sväfvande på gränsen mellan förnuft och vansinne. — I sin ödemark beskyddar han offren för de hvites tyranni genom sitt oförutsedda uppträdande och skafrar flyktingarne en tillflyktsort i sitt träskomgifna hem. I närheten af dessa träsk och Dreds uppebållsort ligger familjen Gordons plantage, hvaröfver Nina Gordon är herrskarinna, men som skötes af hennes halfbror, qvarteronslafven Harry. Tom Gordon, hennes helbror, en utsväfvande, rå och hjertlös skurk, är deras lågoande. Han tyranniserar Harry, isynnerhet sedan han efter Ninas död kommit i besittning af egendomen, och söker beröfva honom hans bustru, hvilket har till. följd att Harry med henne flyr till träsken. Som en motsats till denna typ för den råa klassen af slafegare, Brooks och Legrees vederlikar, har förf. i Edvard Clayton gifvit bilden af en alldeles motsatt klass af carolina-män. Han har kommit till insigt af det för slafegaren sjelf förnedrande i det välde han utöfvar öfver sina bkar, och beslutat att lösa det svåra emancipationsproblemet genom att först skänka sina slafvar bildning, imnan ban återger dem friheten. I sitt verk understödes han nitiskt af sin syster, en af de bäst tecknade karaktererhans själsfränders sida, som sluta dermed att han nödgas lemna södern och utflytta till en af de fria staterna. — Dessa äro bokens hufvudpersoner, men omkring dem har förf. grupperat en mängd sidofigurer, af hvilka en del äro förträffligt och lefvande målade. Ypoch tyst ihärdighet, men upplågade vid min-) na i boken. Han utsätter sig härigenom för oupphörliga förföljelser från Tom Gordons och perst är dock Gamle Tiff, en slags ny upp-I laga af Walter Scotts Caleb Balderstone, i humor och originalitet fullkomligt jemförlig med den gamle hofmästarn, som på allt sätt sökte uppehålla Ravenwoodska ffhusets! fallna kredit. j Det är ej att vänta, tillägger den engelske kritikern, från hvilken vi lånat ofvanstående omdömen, att Dred skall bli mottagen med samma förvåning och beundran som helsade Uncle Toms Cabin vid dess första utkommande; men vi äro icke destomindre öfvertygade att den, såsom en ny bok öfver samma ämne, begagnande samma materialier och nyttjande dem till samma syfte, ej är i ringaste mån mindre märkvärdig och förvånande. Det är en sällsynt lycka att kunna skjuta två pilar i rad midt i skottaflans bjertpunkt, att upptaga två lika dyrbara guldklimpar ur samma grufva eller göra två försök med alldeles samma utgång. Om mrs Stowe har närmat sig dertill, är det lika märkvärdigt att hon gjort det med utvecklande af alldeles samma förtjenster och fel i kompositionen. På många ställen i sin bok visar hon samma välde öfver språket, samma kraftiga tanke och manliga energi, samma lätthet i dialogen och skildringarne sida vid sida med det vulgära språk och de oformligheter, som funnos i hennes förra arbete. Liksom i Onkel Tom fins der ett öfverflöd på bibelspråk och psalmer, och religiösa motiver framställas der med nästan stötande öppenhet. Man finner der samma på en gång fina och skarpt utpräglade karaktersteckring,) samma löshet i handlingen, medan intrigen, ora den så ens kan kallas, har samma stora och väl studerade bakgrund-af natursceneri. Mrs Stowe är ingenstädes mera hemma än i barrskogarne, bland deras tystnad, bland suset i deras grenar, eller deras stillastående vatten, när den blå amerikanska luften ger deras konturer krystallens klarhet: eller aftonstjernan tindrar fram mellan: skuggorna på deras mörka stigar. UTRIKES. Den i dag anlända finska posten medförde tidningar från Petersburg och Helsingfors af d. 20 September. FINLAND. Minigterstategekroeteraren orafve Å. Armfelt ad