Aftonbladet – 27 september 1856, sida 2

kammarjungfru säga sir John, att jag önskar få träffa honom ? Hutchins reste sig, i det hon kastade en blick på sin fröken, för att gå. Vänta ett ögonblick i ditt rum, Hutchins, innan du går till pappa,, sade Lucy; jag önskar fråga doktor Antonio om något. Så snart de voro allena, uppspärrade Lucy sina af feber glänsande ögon, fästade dem med allvarligt uttryck på den öfverraskade doktorn, och sade derefter: är mitt lif i fara? Doktorn skrattade hjertligt. Inte mer än mitt, svarade han; hur har ni kunnat få en sådan id i ert hufvud? Försök inte att narra mig, det ber jag, sade Lucy; bebandla mig inte som ett barn. Jag är inte rädd för att dö, och om jag äste dö, så bör man säga mig det, och jag måste och vill veta hur det är. Rd Ni har ett modigt hjerta, derom är Jag: vissa, svarade doktorn, men jag kan försäkra er, att ert nuvarande tillstånd icke -påkallar er själsstyrka. Tro mig, ert lif är icke i när-; varande stund mer i fara än mitt 7 I Verkligen frågade Lucy, räckande fram sin lilla späda hand. I Ja, visstI, svarade Antonio, tryckande i Sin. Tack, sade Lucy; jag skall pu omtala! för er hvad som på mig anledning att tro, det mitt lif var i fara. Det första Jag varse-; blef tidigt i morse, var den unga flickan, som; ni kallar Speranza. Jag hade förmodligen; halfsofvit, ty jag märkte icke när hon kom in i rummet. Hon satt påven stol och bes! traktade mig med uppmärksamhet, na ögon, alltid så uttrycksfulla, uttryckte så me ket deltagande och så mycken sorgsenhet då; de mötte mina, att fruktan framkallades hos: mig. Stora tårar rullade verkligen utför nes kinder. Jag tänkte, att en ung fiska ieke