Aftonbladet – 27 september 1856, sida 2

sättning söker den danske tronföljaren sina bundsförvandter i Kiel. Låtom oss nu för jemförelsens skull betrakta den ställning prins Carl intsger till de nationer, som han är kaliad att en gång styra. Den norske vicekonuagen har åtminstone hittills icke varit känd för att hysa någon varm tillgifvenhet för fria institutioner; han säges i ännu mindre grad än konung Oscar vara hugad att medgifva något i det besvärliga maskineri, som gör den svenska konstitutionen till nästan en död bokstaf. Det är icke så oförklarligt, -om furstarne blott med möda beqväma sig till att tåla inskränkningar i sin suveräna makt och fiana sig i en konstitutioael författning blott såsom uti ett oundvikligt ondt; regenter sådana som konung Leopold i Belgien och konung Vietor Emanuel i Sardinien äro sällsynta, ehuru dylika furstars lycka och popularitet kunde tyckas vara en mäktig sporre till efterföljd. Men oaktidt man vet om prins Carl, att han håller fast på konungamakten, så är likväl enhvar säker på, att han icke skall försöka att genom våld eller på smygvägar göra ingrepp i undersåtarnes frihet; man hoppas att lösryckningen från den aristokratiska hofcirkeln i Stockholm och vistandet i Norge, der en fri författning redan slagit olösliga rötter, skola förmå honom att inse frihetens stora betydelse; han är aktad och afhållen, emedan ban har en ärlig karakter och öppet sluter sig till folket; man förlåter honom, att han är starkt konservativ, emedan han, sonen af en främmande konungaslägt, framförallt är nationell, emedan känslan för nationens ära och värdighet är lika varm hos honom som hos någon annan svensk eller norrman, emedan hvar och en är förvissad att de förenade rikenas ära, sjelfständighet och storhet äro hans första och sista tanke. Det är icke lätt möjligt att undgå denna jemförelse, och hvarföre skulle man dessutom icke kunna med försigtighet säga det högt, som tänkes af så många hufvuden och hviskas på så många ställen. Jemförelsen är icke glådjande för oss danskar, och man frestas lätt att föreställa sig huru helt annorlunda det kunde vara. Men det är nu icke annorlunda och blifver icke annorlunds, med mindre den danske tronföljaren förmår frigöra sig från sin omgifnings inflytande, får öppna ögonen för hvad hans ställning och afseendet på hans egen framtida lycka kräfver, samt handlar derefter.n Det danska Dagbladet slutar med en utveckling af hvad det för sin del förstår med den skandinaviska tanken, hvartill vi en annan gång torde återkomma.