Aftonbladet – 27 september 1856, sida 2

kunde känna så djupt deltegande för en främling, så. vida det ieke stod mycket illa till med mig, och som jag kände mig mycket sjuk, kunde jag ickeannat än föreställa mig .. Särdeles orimliga sakero, inföll doktorn. Speranza är en dårsaktig flicka med mycken känslofullhet, hvilken hon ieke kan underlåta att visa både i tid och otid. Som ni vetn, tillade han småleende, äro vi italienare kända för att vara ett enfaldigt, sentimentalt folk. Dessutom förundrar det mig ej, att en varmhjertad flicka, som jag vet att Speranza är, kunde röras till tårar vid att se en så ung och så... (Antonio afiröt sig och tvekade, men endast en sekund) och så älsklig varelse lida så mycket. Tillåter ni, att jag nu får tala med er far? . Ja, jan, och höjande sin röst något, tillsade Lucy Hutcehins att framföra doktor Antonios helsning. SER Sir Jobn bade stigit upp ganska tidigt i denna beklaganrsvärda sinnesfattning, hvari man måste befinna sig, då man tillbringat en beklagansvärd natt och har några känningar af gikt till på köpet. Sir John hade reden träffat Hutchins, och af henne erhållit otillfredsställande underrättelser om hans dotters befinnande och följaktligen förlorat allt hopp om att kunna afresa denna dag. Sir 1 n hade ropat på John att skaffa honom hans rakdon, och fått till svar att John icke var inne. Denna följd af förtretligheter hade mäktigt verkat på den despotiske baronetens nerver, som med otålighet afvaktade sin betjents återkomst för att på hans stora runda hufvud utgjuta hela det förråd af dåligt lynne — dåligt fynna, icke vrede, är rätta ordet — som var inneslutet inom hbåns bröst. Allting går mig emot i detta fördömda land! utropade baroneten, för att lätta sitt sinne. Sir John hade få, men ganska bestämda